Etikett: house of the rising sun

Varför bloggar jag?

Av , , 4 kommentarer 3

Blogg, twitter – varför? Jag hade inte alls hakat på dessa trender med att skriva "offentligt" ända tills jag hörde att en kollega, hej Linnea!, bloggar. Naturligtvis måste jag läsa vad hon skrev och vad? upptäckte att hon skrev jättetrevligt. Sedan hörde jag att ytterligare en kollega bloggat i flera år och att hon hade spännande diskussioner ibland på sin blogg. Naturligtvis måste jag läsa även hennes blogg och att hon skriver jättebra, det vet jag ju sedan förut, tjenare Britta!

Så den 9 juli skrev jag en egen blogg, bara för kul, och upptäckte att det är just det som är grejen med att blogga. Det är roligt att uttrycka sig överhuvudtaget, det är lite spännande när man ser att någon / några faktiskt läser det man skriver. Jag förstår inte riktigt registreringen av antal besökare på bloggen, kan inte tänka mig att min blogg visats över 600 gånger, men jag vet att åtminstone någon gör det ibland.

Ersätter bloggen dagboksskrivandet? Jag skrev dagbok ett antal år, började alltid med att skriva Kära Kitty, inspirerad av Anne Franks dagbok. De böckerna finns kvar och är både roliga och sorgliga att läsa. Det mesta är skrivet när jag är upprörd över något, alltså en mängd fula ord och elaka påhopp på diverse personer. Någon enstaka gång skrev jag om verkliga händelser och det märkliga är att när jag läser det så minns jag. Jag minns hur saker luktade, vilka kläder jag hade på mig, hur det såg ut i miljöer som är renoverade och ombyggda sedan flera år. På ena sidan står skrivet över i stort sett hela sidan – schwartzwaldertårta – det var ett svårt ord att stava så det blev stora bokstäver. Tro mig, jag minns precis hur sagolikt god den tårtan var och hur "chokladig" jag blev om fingrarna efter att plockat åt mig de tunna, fina chokladbitarna.

En dagbok har en mängd hjärtan på framsidan och i varje hjärta står ett pojknamn. Det är nästan så jag blir generad när jag läser den boken. Där står varje blick noterad, varje beröring som skett (oavsiktligt och helt vänskapligt). Du milde, man kunde läsa in en hel romans i varje skeende. Men så flyktiga känslorna var – från den ena till den andra och sedan tillbaka ett nytt varv igen. Hjärtan, pilar, hästar på var och varannan sida. Men också roliga minnen, som när min kompis och jag tillbringade i stort sett en hel lördag i pappas plåtverkstad tillsammans med två killkompisar. Vi klippte ut smycken i kopparplåt, mest hjärtan, gjorde kunga- och drottningkronor, stansade hål och bara trivdes. I bakgrunden spelades House of the rising sun, min favoritlåt på skoldanserna för den var så lång och man kunde dansa så nära varandra.

Ja, för mig så är nog bloggandet som ett slags dagboksskrivande. Jag skulle sannolikt heller inte ha startat med detta om det inte varit så mycket regn denna semester. Ibland har jag tänkt att jag borde skriva något provocerande, eller åtminstone engagerande, men uppriktigt sagt så kommer jag inte på något. Men det kanske kommer…….. En regnvåt kram till er som hittar igen bloggen.