Även i år så har jag förvånats över min absoluta hemkänsla i SpanskaVillan. Det är min plats på jorden helt enkelt, men VARFÖR? En dag på den dagliga morgonpromenaden så tänkte jag; kan vägen vara en bidragande orsak?

Ni vet, en gammal väg med gropar och grus som man lugnt kan spankulera på, omgiven av skogsdoft alternativt omgiven av ängar med ett gäng med Kanadagäss, en grupp storspovar, kanske ett par tranor ibland men först och främst KOR.

Kor som nyfiket vänder på huvudet och följer en med blicken när man kommer gående. Mamma Ko (Mamma Mu?) som vilar sitt huvud på kalvens rygg och bara ser saktmodigt lugn och sansad ut. Kor som får en att minnas somrarna hos mormor, visserligen uppskattade jag inte korna direkt när de gick lösa över gårdsplanen, men de var en del av sommaren i alla fall.

Jag minns när kusinen M och jag gick längs vägen hos mormor, ibland var vi jättetuffa och hade gummistövlar med nedvikt skaft. Varför just det var så tufft minns jag inte idag, men då kände vi oss jätteläckra.

Vi kunde promenera, fantisera och prata hur länge som helst, idag önskar jag att man hade kunnat spela in vad vi sade och vad vi tänkte. Mycket handlade om bröderna Cartwright minns jag. Kusinen hade lagt beslag på Joe och jag fick hålla till godo med Adam, ett val som jag som vuxen också skulle ha gjort. Men vad sade vi, vad tänkte vi?

Ja, tankarna yr omkring – är det sådant som påverkar mina känslor för SpanskaVillan tro, allt det barnsliga, naiva, glädjefyllda som ingick i livet.