Varje morgon när jag kör in på parkeringen på jobbet så brukar jag tänka på antingen den ena eller den andra saken. Den ena är att vissa morgnar så känns det som att vara utomlands. Ni vet, tidigt på morgonen när det ligger ett dis över omgivningarna och luften är lite klar och krispig. Ganska härlig känsla tycker jag. Utomlandskänslan brukar ha försvunnit innan jag passerar genom entrédörrarna, men det är en annan femma.

Den andra saken jag brukar fundera på är varför vi lämnar varannan parkeringsruta tom. Det tog ett tag innan jag insåg detta, så tidigare fick jag parkera långt bort på parkeringen, men nu när jag insett det så kör jag bara fräckt förbi raden med varannan bil och kan då ta en tom ruta nära entrén.

Varför gör vi så? Är det något speciellt med oss på denna arbetsplats eller gör man så även på andra ställen? Ser man på parkeringarna inne i centrum av sta’n så verkar vi ju i alla fall kunna parkera tätt intill varandra.

Vi kanske visar hänsyn; "jag ska då inte tränga mig på utan jag lämnar en ruta emellan" eller kanske lite egoistiska; "min vackra bil ska minsann inte riskera att repas av någon klumpig parkerare" eller kanske lite ängsligt; "det är lättare att parkera om man har gott om utrymme". Anledningarna kan vara många. Det kanske helt enkelt är morgontröttheten som ligger kvar och som kräver svängrum. I alla fall är det bra för mig som nu får kortare promenad in till arbetet.