Denna vecka har jag lyckan att få ansvara för att hämta lilla L från dagis, eller förskolan som det heter nu. Att få vara ensam ett par timmar varje dag med denna underbara lilla fröken är ett privilegium. Men en sak är säker; man är inte så ung som man inbillar sig längre!

Hon har en egen, mycket bestämd vilja och den går ut på att farmor ska vara delaktig i lekarna. "Kryp" säger hon och då kryper farmor, "hoppa" säger hon och så hoppar vi tillsammans. Mycket bra som alternativ till spinning, afrikansk dans eller kanske bara vanlig hederlig gympa. Svettig blir man, öm om knäna blir man, trött i huvudet blir man.

Ska man summera intrycken så blir det:
trött men lycklig!