Igår såg vi en ensam trana spankulera över en åker. Lite ovanligt att se bara en, men efter en stund kom ytterligare en svepande ner från skyn. Den halvvuxna ekorrungen har haft full show för oss på morgonen. Han har verkligen hoppat från "tallegren till tallegren", i full karriär, full av livslust och med "spring i bena".

Livet sjuder runt omkring oss, det knoppas, vitsippebackarna lyser vita, vildrosen som stått i vatten har kommit fram och bladen är redan halvt utslagna. Visst är maj en vidunderlig månad? Livskamraten fyller snart år. Sonahustrun fyller år samma dag, det är mycket att fira, mycket att glädjas åt. Pingst närmar sig – hänryckningens tid.

Men det är också den månad när min svåger gick bort, alldeles alldeles för tidigt. Det är den månad när pappa gick bort. Snart har ett år gått. Jag drömde om min mamma i natt, hon frågade efter sin gula lampa. Hon såg liten och trött ut, men var väldigt glad och hade sin vita vårjacka på sig. Jag letade och letade efter den gula lampan, men kunde inte hitta den. Under tiden jag letade så plockade jag också fram de dukar jag fått efter henne för att hon skulle få dem åter.

Är det därför jag känner mig melankolisk idag? Jag har varit ute och plockat sten, det är grått och mulet tills jag fick ge mig för nu ösregnar det. Jag sveper min melankoli runt mig som en luddig filt, grå är den. Jag låter mig sjunka in i den och se….. där ser jag en invävd ljusblå tråd….och där en svagt rosa…..den är inte helt grå, det ser jag nu. Den skiftar i de mest underbara färger, svaga just nu, men jag tror att de kommer att växa och ta över det grå.