En helg för eftertanke, en helg att minnas men också en helg att bry sig om sina närmaste. Att gå till kyrkogården när mörkret faller på, att se alla flämtande ljus som vi anhöriga har tänt, en känsla av kärlek.

Något som jag aldrig förstått är dessa skräckfilmer som "alltid" gjorts, som visar kyrkogårdar som skrämmande, mörka platser som helst ska undvikas. Varför det, det är ju våra kära som ligger där, det är en plats som innehåller ett koncentrat av allt det som gjort oss till det vi är idag. Min farmors mor och far, min farmor och farfar, min mamma och pappa, min syster som jag aldrig träffade, flera av mina släktingar på pappas sida och även ett par av mina vänner finns där. Nej, kyrkogården är en fridfull plats.

Men hemma har vi varit med våra nära och kära. Lilla L och lille J sov över från torsdag till fredag och då är det ju full rulle minsann. Sedan kom kära syster och svåger och det blev en lååååång middag, som började vid 18-tiden och slutade först vid 23. Kan man äta och dricka så länge? Javisst, lätt säger jag. Trevligt var det.

Idag har vi haft lunch med nästan hela familjen, blev lite jäktigt men kl 11.00 var bordet dukat med lätt mat; skinka, prinskorv och omelett med svampstuvning. Efter maten fanns det nybakad toscatårta och små choklad-desserter (små miniatyrer av gårdagskvällens kaloribomber). Fullt var det runt bordet och trevligt var det. Sedan for alla iväg till sitt, småbarnsföräldrar för att förbereda "familjefest" med andra småbarnsföräldrar, faster till serviceboendet och vi i mellangenerationen, ja vi ville nog mest ta det lugnt ett tag.

Sköt om er och var rädda om varandra!