I går på hemvägen från stugan så hände det som aldrig ska hända. Livskamraten hade tagit över ratten och jag snusade och sov så skönt, då jag plötsligt vaknade av att det blev tyst. KNÄPPTYST! Mitt i en backe med två filer stannade bilen. Som tur var låg vi i den innersta filen.

Vi hade fått slut på bensin. Helt plötsligt bara, bensinmätaren hade blinkat till men då ska det ju vara 10 l kvar i tanken. Men så var alltså inte fallet. Under tystnad gled vi baklänges nerför backen till en liten avtagsväg där vi kunde svänga in. Det är väldigt bra med sido- och mitträcken, men ibland så minskar de handlingsutrymmet. Ni kan tänka er vad bilarna signalerade – vad? får man inte glida baklänges om man vill?

När vi nu stod stilla så bröts tystnaden av diverse svavelosande eder; allt togs upp, den mindre vettiga skräpplockaren som gick och rensade vägrenen och inte visste hur långt det var till närmaste mack – det var hans fel, den lilla utflykt till handels-trädgården som jag gjorde i lördags – den hade minsann slukat bensin, den elaka backen som gjorde att den lilla bensinskvätt som fanns kvar i tanken inte orkade rinna till –  vi kanske kunde backa uppför så att bensinen skulle rinna till. Men där satte jag stopp, inget mer glidande åt något håll för min del.

Slutet blev att vi fick ringa sonen (tur att det var Mors Dag) som snällt kom körande med två dunkar bensin så vi tog oss hem. Vilken tur att man har barn! När vi kom  hem väntade både choklad och rosor på oss (läs; mig). Mysigt!