I torsdags var jag på lasarettet med mitt barnbarn. På väg därifrån stötte vi ihop med  neurokirurgen som opererat mig två gånger, en gång vid hjärnblödning (brustet aneurysm) och sedan ytterligare en gång för mitt andra aneurysm.

Han såg inte mig och jag noterade bara: titta där är han som opererade mig. Men idag när jag var ensam ute och körde bil en längre sträcka så dök han upp i huvudet på mig. Jag såg honom framför mig när jag vaknade upp efter min andra, planerade, operation. Han var omgiven av en mängd människor, däribland min livskamrat. Han stod böjd över mig, höll mig i händerna och ropade mitt namn gång på gång på gång. Efteråt har jag förstått att det var en mycket mer komplicerad operation, "nära ögat" som kirurgen sade till livskamraten.

Då visste jag inget om det utan jag minns bara hur jag frös, jag var kall ända in i själen, ville inte vakna, mådde så fruktansvärt dåligt. Jag minns kirurgens min när jag lyckades tala om när jag var född; lättnad. Jag minns min förtvivlan när man inte hittade en rondskål utan jag fick lov att spy där jag låg. Tänk ändå att mitt i eländet så försökte jag ändå luta mig över sängkanten för att inte kasta upp i sängen. Visst sitter god uppfostran i!?

Jag minns min fasa när kirurgen ville tala med livskamraten utanför rummet. Jag minns min lättnad när livskamraten kom in igen. När allt var uppstädat och upptorkat och han drog upp täcket över axlarna på mig och lade dit en filt. Jag minns när värmen började komma åter in i kroppen.

Tänk alla dessa känslor kom tillbaka bara för att jag mötte honom, min hjälte, min kirurg. Han såg mig säkert inte. Han minns mig med största sannolikhet inte. För honom var jag bara en skalle, en hjärna i högen, men för mig…Tack och lov för de kompetenta människor som finns omkring oss i vården!