Livskamraten har en vilja av stål, ett hjärta av guld, men ibland även en kroppslig smärta hårdare än diamant. Det begränsar livet ibland. Idag är det ont, så ont att han inte vill sätta sig i bilen och åka hem.. så tråkigt säger jag och menar naturligtvis att smärtan beklagar jag, men jag får en dag till i stugan, JIIIPPPPIEE! Nu sprakar elden både i köksspisen och i den öppna spisen. Det är ju så att när man river ut köket så förlorar man sin diskplats, men nu måste jag i alla fall diska.
Vi har ställt tre av kökssåpen på plats och lagt på bänkskivan så att jag ska ha en plats att hålla till på. Disken är stor, har det varit påskmiddagar så har det. Men jag är så pervers att jag tycker om att diska. Mormor sa alltid att jag var så duktig på att diska, omsorgsfullt och rent blev det. Vad hon såg var att jag stod där vid diskbaljan och diskade i lugn och ro. I mina tankar däremot var jag fånge hos shejken, hos indianerna, kanske rentav hos någon snygg, elak cowboy (gissa vem som läste Harleqin-böcker) och levde ett mycket strapatsrikt liv medan jag stod där. Nu nöjer jag mig med det vanliga livet, men man tänker ändå ganska bra där framför disken.

Diset ligger kvar över sjön, det får bli en innedag även idag. Först disk, sedan spackla muren uppe i lilla hallen och sedan provmåla spiraltrappan. Jag håller på att transformera den. Från en beigeblek båttrappa med bränt trä i räcket till en slimmad, elegant trappa med brunsvart betsat räcke, svart stålstativ eller vad det nu kallas, och sedan ska lejdaren lindas med något snygg (hampa kanske) och en sisalmatta ska limmas på trappstegen. Det kommer att bli snyggt! Avslutar med en liten bild på den provisoriska diskbänken.