När verkligheten knackar på…

..då inser man vad vi egentligen startat.
Det är inte en liten lokal missnöjesklick av människor som kräver något orimligt.  Det är inte bara vi som tycker det är fel. Det är inte bara vi som undrar hur det kunde gå till.

I eftermiddag, en liten stund efter att P4 intervjuat oss om ungefär samma saker som de senaste två åren, fik ockupationen besök av 3 killar från Umeå. De var på väg mot Borga för att åka skidor och ville komma förbi och hälsa på oss då de var grymt imponerade över det vi håller på med.

Vi förstår inte hur välkänt och stort detta är i Sverige, det var de rörande överens om.
Om detta är känt i hela Sverige, stadsbo som lantis, om det ses som något fantastiskt, en prestation av stora mått, ja då kan vi väl ändå inte ha så fel?
När vinden blåser kall runt våra öron, vi baktalas, anklagas, svartmålas av en liten klick ortsbor, ja då får ju ett  besök som detta en att se saker ur ett helt annat perspektiv.
Om alla dessa människor runt om i Sverige ser det tokiga i det hela, förstår galenskapen att lägga stora besparingar på en hälsocentral vars hela budget utgör 0,5 promille av landstingets totala. Om de förstår att det rimmar illa, är ett problem som måste upp på riksnivå, att landstingets attityd rimmar illa- vilka är då vi att ens det minsta bry oss om de som inte vill eller kan förstå, av egen vilja eller någon annans?

När verkligheten knackar på hos Ockupationen i Dorotea, södra Lappland, då inser man vilken bedrift detta är- ockupation, folkomröstning, ett gemensamt ställningstagande. Vi är inte ensam. Vi är många. Vi är starka. Vi har rätt.
Så, du som tycker det är mycket väsen för ingenting, detta är större än oss. Det är ett rop i en demokrati med illusioner som ridå. Detta är det första steget mot att svepa bort ridån, öppna ögonen på de som valt att vara blinda. Det är en ny tid nu, oavsett partitillhörighet eller landsända.

Välkommen!