Samhällets fiende nr 1

…det är faktiskt vi själva. Så länge vi delar in allt i du, jag, nån annan så glömmer vi bort alltets sammanhang. Allt hänger ihop och om vi inte ser på varandra som oss och vi är vi förlorade.

Vi och dom, ni och vi. Eller  alla vi tillsammans?
Vill vi ha en levande landsbygd måste vi tänka mer i vad som ligger i kommunen som helhets intresse, inte enskilda eller politiska.
Jag skulle vilja se att man inrättade medborgarråd där både större och mindre beslut kan diskuteras direkt med medborgare. Ett mer transparent politiskt system med direktdemokrati, öppenhet och kanske nya, fiffiga lösningar. Dessutom kan beslut som går direkt emot väljarnas vilja undvikas. Mer direkt än så kan man väl inte få det? Med all turbulens som vi har och har haft i Dorotea t ex skulle säkert mycket kunnat undvikas och man skulle få en stabilare politik mellan valen. Som politiker skulle man få direkt feed back, och det skulle inte bli samma dödläge som väcks upp vart fjärde år när det är dags för valkampanjer igen.
Vi behöver samarbeta mer, kommuner, företag, organisationer, föreningar…maximera de resurser vi har och försöka få en ännu trevligare kommun dit man vill flytta för att få kvalitet i livet. Det är dags att ta tag i detta och leda glesbygden mot något som ökar populariteten och medvetenheten om vilka resurser vi faktiskt har, vilka möjligheter som finns och hur bra livet faktiskt är här men fin natur, kortare beslutsvägar, lokalproducerad mat runt hörnet, möjlighet till fiske, jakt, friluftsliv och sport. Odla eget, bo i hus, elda med ved, åka pulka, sola i en snödriva, plocka bär, sylta och safta av egna bär.

Men vill vi nå dit behövs det en uppryckning, vi måste försöka se allt det vackra vi har, alla möjligheter samtidigt som vi måste våga ifrågasätta och kräva, inse vårt värde. Ska vi vara en levande glesbygd där människor bor året runt och inte bara bussas eller flygs in lagom till turistsäsongerna måste vi våga säga både ja och nej, sätta ner foten, berömma, ta till oss, våga utvecklas. Vi behöver fungerade vård, ambulans, politikerna i städerna behöver en reality check. Vi lever och verkar här. Vi är inte något pittoreskt man likt djur i bur betraktar på håll. Vi är människor precis som alla andra med samma behöv av grundtrygghet.

SÅ…vad vill jag med allt detta?
Jag vill att vi ska fortsätta finnas kvar, att de som vill ska kunna stanna eller flytta hit. Inventera alla hus som faktiskt skulle kunna säljas, marknadsföra oss som en inflyttarkommun med livskvalitet, en kommun som kämpar för vad den tror på. Låt inte hus stå tomma, stå upp för vad du tror på, tala om hur bra vi faktiskt har det, förklara att vi vill att alla ska ha basvård i hela länet. Låt hela vår kommun leva.
Det är det här DoroteaUpproret faktiskt handlar om, inte enkomt en fråga om rätten till akutplatser och en hel ambulans. Det handlar om att vara stolt över sin bygd, ställa upp för varandra och inte i tysthet låta inlandet dö ut. Vi är inte offer.