Det fanns en strand bredvid vårat hotell. Dit kom många turister från olika länder. Vi kunde träffa dem och det var trevligt. UNCHR ansökte om mina dokument till Sverige. Det var 2008 och Sveriges immigrationsverk accepterade mig och mina kompisar i oktober 2008. Mina kompisar heter Kandee,Nanthu och Kumar och vi var jätte glada!!! Vi firade innan vi flög till Sverige. Vi lagade olika sorters mat och drack öl med våra kompisar. Vi längtade efter att få flyga till Sverige. IOM hjälpte oss med flygbiljetter och kläder.

Det var den 26 februari 2009,vi flög från till Mataram till Jakarta. Det tog en timme. Våra kompisar följde  oss  till Matarams flygplats. Vi var ledsna därför att vi visste att vi skulle sakna dem mycket. Vi hade bott tillsammans länge. Jag kommer aldrig att glömma dem. Vi hade väntat några timmer på Jakartas flygplats. Sveriges immigrationsverk hade redan gett våra pass och visum till UNCHR, så vi fick dem på flygplatsen. Där träffade vi två familjar som också var flyktingar. De kom från Somalia och Iran. Vi flög tillsammans från Jakarta till Thailand. Där fick vi vänta i 10 timmer påThailand flygplats. När vi var på Thailands flygplats ansvarade Thailands Unchr för oss. Efter det flög vi från Thailand till Sverige. Vi kom till Sverige den 27 februari 2009. Jag kom till Sorsele kommun medan två andra familjar kom till en annan kommun. Jag glömmer aldrig  livet i  Indonesien. Nu kontaktar jag mina kompisar genom telefon och facebook. 

Nu avslutar jag min historia från min resa från hemlandet Srilanka. Nu bor jag ju i Sorsele och kommer att berätta om livet här i mitt nya hemland Sverige.

Jag och tre kompisar, Kandeepan, Nanthu och Kajan lagade mat tillsammans och varje månad fick vi pengar 400 kr från IOM till mat och kläder. Jag tyckte, det var mycket pengar för mat och kläder var billigt i Indonesien.

Jag sparade pengar. Efter det köpte jag en cykel. Sen började jag träna på gym. Jag cyklade till gymet och mina kompisar följde också med mig dit. Mina kompisar och jag åkte på utflykt en gång i månaden. Vi simmade, åkte båt, och drack gott öl och så tog vi med oss mat och åt tillsammans. Det var jätte spännande.

Det var juni 2007,Unhcr accepterade sex personer som var flyktingar. Jag fick ett papper som funkade i sex månader. Sen ansökte jag på nytt. Efter för sex månader Unhcr accepterade många personer, så de accepterade också mig. Jag var mycket glad för   det !!!!

Det fanns en strand bredvid våras hotell. Dit kom många turister från olika länder. Vi kunde träffa dem. Det var trevligt. Unhcr ansökte min fil till Sverige. Det var 2008 och Sveriges immigrationsverk  accepterade mig och mina kompisar i kotober 2008. Mina kompisar heter Kandee ,Nanthu och Kumar och vi var jätte glada !!!! Vi firade innan vi flög till Sverige. Vi lagade olika sorters mat och drack öl med våra kompisar. Vi längtade efter att få flyga till Sverige. IOM hjälpte oss med flygbiljetter och kläder.

Jag skriver mer senare………….!

Vi var 15 personer tillsammans och vi gick ut och åt mat. Vi fick kompisar från Indonesien som vi hälsade på hemma hos dem. IOM och fängelsevakter sa till oss att vi måste följa Indonesiens regler men vi gjorde inte det. Fängelsevakterna sade, vi skulle lämna vårt specilla ID kort och vi kunde inte gå ut då. Det var inte bra. Mina kompisars släktingar skickade många tamilska filmer (CD) från Canada och London som vi brukade titta på.

Efter några veckor pratade vi med IOM och vi följde Indonesiens regler och ville gå ut och träffa folk. Vi tyckte det var bättre att komma ut träffa andra. Vi var många personer som spelade Cricket. Vi fick fyra Cricket lag. Så spelade vi en cup och det var spännande. Men fängelse var tråkigt för jag kunde inte sova på nätterna därför att jag kom ihåg min familj och jag var ledsen. På nätterna spelade vi kort och det var roligt. Efter det la jag mig ungefär kl 02.00 på natten eftersom jag brukade vakna på förmiddagen ungefär kl 11.00 eller tolv.

Vi berättade om våra egna problem till Unhcr och de skrev egen fil. Ungefär eleva månader var vi i Makassars fängelse. IOM och Unhcr pratade med Indonesiens i migration och de accepterade oss. Efter det kunde vi byta till annan ö som heter Mataram. Unhcr och IOM hjälpte oss. Vi flög från Makassar till Mataram och det tog ungefär två timmar. Vi bodde tre personer på hotellet i ett rum. Men det gick bra. När man ville gå ut kunde man gå ut eller göra någonting. Det var frihet och vi var jätte glada !!

Jag fortsätter senare.

 Polisor skjutsade oss Indonesiens immigrations fängelse. Vi stannade en dag där. Sen skjutsade polisorna oss till vanliget fängelse vi frågade poliserna "vart vi skulle åka" de sa att vi åker till hotellet men i stället åkte vi till fängelset. Det var sju personer i ett rum och vi kunde inte sova och vi fick dålig mat. I fängelset var det många personer från olika länder och vi var mycket ledsna. Nästa dag kunde jag kontakta min familj genom mobil.

En person som kom från Kambodja var också i fängelset. Han hade feber och fick inte medicin och han dog. Då hade jag också feber och var ledsen. I fängelset jobbade många fängelsevakter. De var inte snälla men jag visste om en person som var snäll och jag berättade för honom. Sen fick jag medicin från en läkare. Så efter det blev jag frisk.

Efter en vecka kunde vi skicka e-post till Internationella organisatinon för migration och FN: Kommissarir för flyktingar. Efter det träffade de oss. Vi berättade om våra problem för dem. De kontaktade Indonesiens immigration och hjälpte oss. Internationella organisationen för migration och Indonesiens immigration tog ansvar för oss. Sedan bytte vi till ett annat fängelse i Makassar som är en ö. Då flög vifrån Jakarta till Makassar och det tog ungefär 2.30 timmar.

Ungefär elva månader var vi i Makassar fängelset som var bättre än Jakarta Fängelset . På tre månader kunde vi inte gå ut, men vi kunde spela Vollyboll och Cricket varje kväll. Det var lite bättre för vi fick bra mat och medicin från Internationella organisationen för migration och de visste attvi inte var farliga. De pratade med folk som accepteraade det. Efter några månader kunde vi få speciellt ID kort och vi gick ut och träffade folk. Vi kunde inte prata Indonesiska, därför lärde vi  oss det.

Jag fortsätter senare………………..!

 Indonesien är ett vackert land med många öar. Där finns personer som är hinduer,muslimer och kristna och många personer är fattiga. Jakarta är Indonesiens  huvudstad.

                Den 17 maj 2006 flög jag och Kandeepan och Nanthu till Indonesien. Kandeepan är Nanthus bror.Vi flög från Srilanka till Singapore tillsammans. Då hade jag och Nanthu väntat en timme i Singapore flygplats, men Kandeepan hade väntat åtta timmar i Singapore. Först flög jag och Nanthu från Singapore till Bali som är Indonesiens andra huvudstad. Vi var rädda och bodde på hotell och Kandeepan kom till Bali samma dag men det var på eftermiddagen. Efter det bodde vi på hotellet tillsammans ungefär en månad. Vi kunde kontakta Srilankeser i Bali som hade kommit till Bali för oss. Då bodde vi 30 Srilankeser tillsammans på hotellet.  

Sen kontaktade vi på nätet Srilankeser som bodde i Jakarta. Vi åkte från Bali till Jakarta med buss och det tog ungefär 30 timmar dit. Vi träffade Srilankeserna och bodde 150 personer tillsammans på hotellet. På natten knackade polis på vår dörr och vi öppnade dörren. Vi visade pass och visum men de tog kort och fingeravtryck. Efter det gick polisen från hotellet och vi var rädda. En vecka bodde vi på hotellet och på torsdag arresterade polisen 107 personer och 43 personer sprang ut och klarade sig. Polisen arresterade också mig men det var inte kul. Poliserna skjutsade oss till Indonesiens immigrations fängelse. Vi stannade där en dag.

Jag fortsätter senare. Hur tror ni det var i fängelset??????????????                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                 

Den 02 februari 1988 föddes jag i Srilanka. Nu bor jag här i Sverige och min familj bor fortforande i Srilanka. Min pappa och mamma föddes 1958. Pappa jobbar på mataffär och mamma är hemma fru. Jag har en syster,     hon bor med mina föräldrar. Hon föddes 1994,när jag var sex år gammal. När jag var fyra år gick jag till förskolan. Först grät jag, därför att det var svårt. Vi har 247 bokstäver men efter ett tag lärde jag mig alla bokstäver. När jag var sex år gick jag till skolan. Från 1994- 1999 studerade jag på Allarai GTMS och jag fick bra betyg. År 2000,bytte jag till den nationella skolan Chavakachcheri Hindu College.                                         

Jag tror,det var i maj 2000,när kriget började i Srilanka som vi flyttade till annan stad. Ungefär två år bodde vi där. År 2002 var de fred i Srilanka, då flyttade vi tillbaka, vi hade egen villa och bodde där. Det var skönt att flytta tillbaka eftersom jag saknade mina klasskamrater från Chavakachcheri. Jag gick till skolan igen, där träffade jag mina klasskamrater, jag var 14 år och jätte glad. När jag var 16 år, avslutade jag grundskolan, där läste jag tio ämnen och jag fick bra betyg. Jag hade många släktingar och kusiner, de bodde bredvid mig. Då brukade jag gå till dem och de kom också till mig.                                                                                                                          2005, gick jag till gymnasiet, då läste jag tamilska, historia, religion och engelska, men jag kan inte prata bra engelska. Från kl08.00 till 14.00 var jag i skolan. Min syster studerade också på samma skola,vi cyklade tillsammans till skolan på min cykel. Efter skolan brukade jag och mina kompisar spela Cricket eller vollyboll, det var kul. Jag gick ett år på gymnasiet men hann inte avsluta gymnasiet.                                           År 2006,började kriget i Srilanka igen. Singalesarmen arresterade unga tamil pojkar och kvinnor som hjälpte tamil armén, de slog eller sköt dem. Det var farligt, och därför åkte jag till Colombo i Srilankas huvudstad i maj 2006. Min mamma följde med mig. Först saknade jag min pappa och syster och jag var ledsen. En vecka bodde jag min mamma i Colombo,armén visste inte att jag var i Colombo.                                           Den 16 maj 2006 fick jag ett pass och visum till Indonesien. Ungefär kl 01.00 åkte jag och min mamma till flygplatsen, det var natt, mamma var ledsen och grät. Jag sa till henne att om jag skulle bo i Srilanka kanske armen skulle döda mig. Därefter  var det lättare att flyga till Indonesien, men jag var också ledsen. När klockan var 01.30 startade flygplanet mamma grät igen men jag försökte att inte gråta. Jag visste att jag kommer att sakna mamma och familjen. Jag tänker att jag har otur. När jag tänker på min familj blir jag ledsen. Jag kom fram till Indonesien den 17 maj 2006.

Det var den 27 februari 2009.Mina kompisar och jag flög till Sverige.Vi bodde i Indonesia tillsammans. De heter Kande,Nanthu och Kumar. Först kom vi till Stockholm,där vi träffade en kvinna som jobbade Internationella organisationen för migration. Vi presenterade oss för henne. Hon gav oss flygbiljett .Efter det flög vi till Arvidsjaur,där vi träffade Sara som jobbade på flykting mottagningen i Sorsele. Ajanthan och Kasi följde också med henne .De kom till Sverige tidigare. Kumar kände Ajanthan. De bodde i Srilanka i samma stad. Vi presenterade oss för varandra. Vi fick pengar från kommunen. Vi köpte vinter skor .Efter det åkte vi dirket till Sorsele.

Vi var trötta.Det var kallt,och vi såg snö förstagång.Vi hade ingen vinter kläder. Då frös vi. Det tog ungefär en och halv timme från Arvidsjaur till Sorsele.Det var den fredag.Ungefär klockan 14.30 var vi i Sorsele.Vi fick egen lägenhet.Jag fick lägenhet på Prästgatan 16.Sen tog vi lunch och åt Thaimat som var god. Efter det fick jag pengar från kommunen.Sen åkte jag och mina kompisar till Blattnicksele,där köpte vi vinterkläder och ladda mobilen.Sen ringde jag till min familj,jag var jätteglad. När klockan var halv sex kom Ajanthan och Kasi till mig. Vi gick till Coop och ICA och handlade mat.Sen gick Ajanthan och Kasi sitt hem.Jag gick hem och åt middag. Efter det gick jag till sängs.Det var första dagen i Sorsele.

Tio personer bor i Sorsele från Srilankan.De kom till Sorsele tidigare.Nästa dag träffade vi dem.Sen bjöd Ajanthan på middag.Det var kallt och mörkt. Vi hade inga vinterkläder. Vi ville gå hem,men vi gick vilse.Det var inte bra. Vi frös och vi ringde till  Ajanthan, Han visade oss den rätt vägen. Vi gick hem.                                                        Efter en månad började jag läsa på  SFI. Jag gick till skolan.Då var jag blyg,därför att jag inte kunde prata svenska. I skolan träffade jag många personer från olika länder. Anne-Lie var min lärare. Hon pratade med mig men jag förstod inte. Jag tycker,det är svårt. Man börjar läsa ett annat språk. Samma dag gick jag till ABF,ungefär klockan 13.30 var jag där. Åsa pratade med mig ,jag förstod ingenting. Jag skrattade bara.Men jag tyckte om att kunna prata med andra. Jag tog alltid en fickbok med mig. När jag hörde nya ord, jag skrev direkt.                                                                                             Efter två månader kunde jag prata några svenska ord. Jag fick Mål ett i skolan och läste varje kapitel. På ABF träffade jag Kim och My. Först var jag blyg, men jag försökte prata med dem. Sen pratade jag ganska mycket med dem. De lärde mig nya ord jag skrev orden i min fickbok. Åsa skrev också svenska ord i min fickbok. De hjälpte mig  mycket. Jag tycker, jag hade tur att träffa dem. Jag kunde prata med personer på ABF.  Det var ett bra tillfälle  för mig. Jag glömmer dem  aldrig.

Sommar 2009 spelade vi volly boll och fiskade. Det var spännande. När vinten började var det tråkigt. Den första januari 2010 hade jag otur. Nanthu och Kande flyttade från Sorsele till Leksland. Kim hjälpte dem att flytta. Han är snäll. Jag följde med dem. När jag kom tillbaka till Sorsele åkte Kumar till Stockholm. Jag var ensam,och ledsen. När Kumar kom från Stockholm till Sorsele, var han också ledsen. Jag och Kumar drack flera burkar öl, sen åt vi middag. Jag kunde inte sova och studera. Jag var ledsen.Nanthu och Kande var mina grannar.Jag träffade dem i Srilanka 2006. Vi flög till Indonesien och bodde tillsammans. Vi kom till Sverige tillsammans. Jag saknade dem. Jag bodde på Strändvägen 39B. Eftersom jag var ensam ville jag bytta lägenhet och pratade med Kommunen. De hittade en lägenhet på Folkethusgatan. Sen  flyttade jag dit. Efter det var det lite bättre.

Den 25 januari 2010 fick jag praktik på Coop. Jag var glad. Jag har gjort praktik på tisdagar och torsdagar. När jag gick dit ,var jag väldig nervös. Jag fyller på i hyllorna och flytta fram gamla varor och fylla på nya bakom. Kim har också jobbat där. Efter tre månader sa Kim att jag kan sitta i kassan. Det är inte svårt, jag lär mig bra. Sen pratade jag med min Chef som heter Caisa. Hon sa,att jag får sitta i kassan om jag pratar med kunder. Jag sa ,Ja,det gör jag. Efter två veckor började jag arbete i kassan och jag var stressad men mina arbetskamrater hjälpte mig. Efter två veckor satte jag i kassa själv. När jag behövde hjälp ringde jag till mina arbetskamrater. De hjälpte mig, de var snälla. I sommars satte jag i kassen flera gånger och lärde mig. Det gick bra, sen var jag inte stressad längre.

Kumar flyttade från Sorsele till Stockholm. Jag var ledsen igen. Jag tänkte mycket och det var svårt. Eftersom jag saknade mina kompisar. Jag fortsatte läsa på SFI. Jag avslutade kurs B och kurs C och läser jag kurs D. Det går bra. Nu har jag fått instegs jobb på Coop. Mina kompisar och flera personer hjälpte mig. Jag glömmer dem aldrig. Jag trivs på mitt jobb och min praktik. Jag tycker, jag går rätt väg nu. Mina planer är att studera engelska och sedan går på grund VUX…………………..!