Lunginflammation och astma

Av , , Bli först att kommentera 2

Influensan kom på intågande och det utvecklade sig till lunginflammation. Så nu antibiotika och rast vila på stället. Nya jobbet har kommit i skymundan i väntan på att hälsan ska komma åter. Läkaren sa också att jag har astma då det tydligen var väldigt trångt i luftrören. Medicinen mot det var slut på alla närliggande apotek men nu har jag fått den. Tyvärr skrev läkaren ut en kombo-medicin med både kortison och luftrörsvidgande. Då jag är starkt överkänslig mot alla slags luftrörsvidgande mediciner (typ brikanyl) så måste jag be om en ny medicin. Så tillfrisknandet går sakta.

Efter regn kommer sol!

Kraaaam Kicki

Bli först att kommentera

Livet leker!

Av , , Bli först att kommentera 1

Min vän och jag bestämde att vi flyttar till hans lägenhet i Kungsör. Dels trivs vi tillsammans, som vänner, och dels är det billigare att bo där än hos mig. Sagt och gjort! I juni gick flyttlasset av stapeln. Samma dag som flyttlasset var på väg ringde chefen från en skola i Kungsör och sa att hon ville anställa mig. Ibland har jag sagt att det är tur men har blivit rättad att ”det var meningen”. Och, ja, jag jobbar fortfarande som lärare i svenska som andraspråk. Och, ja, jag är utbildad i det jag gör även om jag inte fått lärarlegitimation än.

Min dröm är att försörja mig som författare, även om jag älskar jobbet som svenskalärare. Skrivandet är ju min största styrka och jag har precis skickat iväg ett manus till en manustävling men även förlag. Boken är en roman, en kärleksroman, med massa härliga intriger. För mig är det första gången som jag skriver i den genren, roman, då jag tidigare gett ut bl.a. faktaböcker. Att skriva roman har varit utmanande och utvecklande. Sen får vi se om manuset håller för att bli utgiven av något förlag. (Håll gärna tummarna, eller be, för att det ska gå bra.)

Kraaaam Kicki

Bli först att kommentera

The beginning not the end…

Av , , Bli först att kommentera 3

This is the beginning, not the end…

Ibland känns det som om allt är slut. Man är trött, trött på jobbet, vardagen och ja trött på livet. Vi går och stampar i gamla hjulspår, känner oss trötta eller kanske nedstämda och det tror jag de flesta kan känna igen sig i då och då. Vardagliga rutiner, dag ut och dag in, inget nytt händer. Vi blir trötta och uttråkade. Det bästa är att den tröttheten går över. Från den dag man gör ett avstamp mot ljusare tider så inser man att detta är början och inte slutet. En början på en ny dag, ett steg till det man en gång lämnat eller ett steg till något nytt. Det krävs bara ETT STEG, ett litet litet steg. Och att sedan fortsätta stega framåt. Visst vissa dagar går det bakåt. Det är normalt, men jobbigt. Fortsätt gå!

Själv så känner jag mig lycklig med det jag har. Livet har varit orättvist tufft när jag blev sjuk. Så tufft att jag ville lämna jordelivet i förtid. Samtidigt kom skilsmässa, och en otrolig känsla av misslyckande, då jag gifte mig med en kristen man. Vi trodde att den tretvinnade tråden (jag, han och Jesus) skulle göra att vi levde ihop livet ut. Det blev inte så. Som kristen kändes det oerhört tungt att misslyckas IGEN.

Sedan kom svår sjukdom och efter sex månader avslag på sjukpenning från försäkringskassan (ärendet ligger fortfarande i domstol väntande på beslut/dom). Det gjorde att jag tvingades flytta, söka försörjningsstöd (fick NEJ 3-4 månader innan jag äntligen fick stöd). Om jag hade varit tillräckligt frisk för att gå tilllbaka till mittt arbete så hade jag gjort det, så klart. Sedan så hemskt skämmigt att vara i den situationen att ens behöva söka bidrag för att överleva. Jag vädjade till min församling men inte ens de kunde underlätta för mig. Jag förstår det då jag inte bor i närheten eller går i vår kyrka. Att inte ha något som helst stöd när man inte ens har mat på bordet var tufft. Men jag överlevde tack vare min vän X.

Att leva på försörjningsstöd var ingen lek. Bidraget kom in, räkningarna betalades, maten inköptes och även hundmat. Sen fanns det antingen ingenting kvar i plånboken eller ett par hundra till nöjen/övrigt. Det har varit en lärorik period, men svår, att vara längst ned i träsket utan att själv kunna kravla sig upp. Lite besviken är jag på både min egen församling och på svenska kyrkan (där jag sökte stöd men fick inte ens svar). Att tro att man idag har ett skyddsnät via kyrkan är bara att glömma.

Fast jag inte ville så fick jag packa mina flyttkartonger och flytta, då jag inte längre kunde betala hyran. Försäkringskassan sa att jag måste skydda min SGI genom att anmäla mig på arbetsförmedlingen. Arbetsförmedlingen i sin tur sa att min arbetsgivare måste ge mig tjänstledigt om jag ska kunna behålla min SGI. Arbetsgivaren sa NEJ.

Det bästa är att när man blir sjuk så är det för att dö. Dagens socialförsäkringssystem finns inte för de som behöver det. Därför har jag många gånger funderat på att hoppa från balkongen (femte våningen), ta en överdos mediciner o.dyl. för att samhället ska slippa mig som ekonomisk börda. Detta är dagens Sverige. Men this is the beginning, not the end.

Sett ur ett kristet perspektiv så är vårt liv på jorden en början till ett evigt liv i himlen. Så vårt liv här på jorden är början, inte slutet.

/Kicki

Bli först att kommentera

Kyrkan

Av , , Bli först att kommentera 1

Hallojsan!

Idag har jag varit med mitt barnbarn på Ungdomsdag i Fristadskyrkan. Jag var med i drygt en timme tills hon kände sig trygg. Det är den kyrka jag gått till sedan jag flyttade till Eskilstuna. När pastorn flyttade, och församlingen var utan pastor i typ 5 år, så valde jag att inte gå dit. Att gå till en pastorslös församling fungerade inte för mig. Jag testade några andra församlingar, tillsammans med barnbarnen, men inget funkade. Sedan var mitt äktenskap i kris och desto värre det blev desto mindre gick vi i kyrkan. Till slut inte alls.

Nu har Fristadskyrkan fått en ny pastor och jag har börjat vara mer aktiv i församlingen igen. Inte mycket men sakta steg för steg. Vi alla, jag och barnbarnen, trivs i denna församling och här ska vi ha vårt andliga hem även om jag är medlem i ELM-BV i Vännäs, där jag har mitt hjärta.

Corona har ställt till det en del. Fristadskyrkan har haft digitala gudstjänster och hemgrupper men jag har, av någon anledning, inte loggat in. Nu när vi kan ses fysiskt känns det mycket bättre och går helt plötsligt lättare. Jag som är en IT-brud… Helt ologiskt juh. Men men…

Nu blir det familjedagar i det närmaste och jag hoppas komma iväg på sommar-hemgrupp nu under semestern. 2 augusti börjar mitt nya jobb som SvA-lärare inom vuxenutbildningen i Kungsör (tidigare jobbade jag med det i Eskilstuna). Håll gärna tummarna, eller be, för att det ska gå bra för mig.

Tjolahopp! Nu äre nattinatti

/Kicki

Bli först att kommentera

Mandy

Av , , Bli först att kommentera 0

Idag åkte vi tåg till hund-frisören 🙂 Mandy, min lilla Shih Tzu, gillar att åka tåg. Hon skulle ha varit hos frissan för drygt en månad sedan men hon blev sjuk. Jättesjuk. Innan vi fick tag i en veterinär som kunde ta emot henne satt jag och grät då jag trodde hon skulle dö. När vi äntligen fick tag i en klinik så fick jag först berätta allt och så blev vi avvisade. Sen fick jag tag i receptionen på Strömsholms Djursjukhus och även dem tänkte avvisa oss men nej då anamma stod jag på mig och krigade så vi fick komma. När vi väl kom dit så visade det sig att hon behövde operation och de sa att det var bra att vi kom. Vilket sjukt samhälle vi lever i då våra husdjur inte kan få veterinärvård när de behöver!

Mandy skulle ha klippt sig precis efter att hon blev sjuk så det fick dröja en månad. Men nu är hon frisk, go, nyfriserad och glad!

 

Min hund Mandy Shit Tzu

Min hund Mandy Shih Tzu

Bli först att kommentera

Pedagogiska strategier för DAMP/ADHD

Av , , Bli först att kommentera 1

Ja, jag har skrivit den boken och den har använts i mängder av vetenskapliga studier och uppskattats av såväl privatpersoner som professionella inom skolväsendet m.fl.

Pedagogiska strategier handbok för DAMP/ADHD-problematik

Pedagogiska strategier handbok för DAMP/ADHD-problematik
, Christina Axengrip, Kicki Axén

Bli först att kommentera

Kicki the one and only…

Av , , Bli först att kommentera 1

Japp, jag är tillbaka. Åren har gått från författare Christina Axengrip till den jag är idag, Kicki Axén. Det är typ 20 år mellan den första jag och den senaste jag. Det går inte att säga den sista för vem jag är, och heter, om 20 år det vet man aldrig hihi. Då jobbade jag nästan ihjäl mig pga flera multisjuka barn och idag är alla fyra barnen vuxna och en är i himlen. Ja, min älskade son Daniel med svår DAMP (som det hette på den tiden) har lämnat oss.

Nu har jag två barnbarn att glädjas åt. Mitt yrke senaste åren är som lärare inom vuxenutbildningen i Svenska som andraspråk. Inom denna tid hann jag också med att vara god man till ensamkommande flyktingbarn (på heltid) samt vara fostermamma till flertalet jourbarn. Ja, sen studerade jag även SvA eftersom jag arbetade med det.

Vad hände sen?

Bli först att kommentera