The beginning not the end…

This is the beginning, not the end…

Ibland känns det som om allt är slut. Man är trött, trött på jobbet, vardagen och ja trött på livet. Vi går och stampar i gamla hjulspår, känner oss trötta eller kanske nedstämda och det tror jag de flesta kan känna igen sig i då och då. Vardagliga rutiner, dag ut och dag in, inget nytt händer. Vi blir trötta och uttråkade. Det bästa är att den tröttheten går över. Från den dag man gör ett avstamp mot ljusare tider så inser man att detta är början och inte slutet. En början på en ny dag, ett steg till det man en gång lämnat eller ett steg till något nytt. Det krävs bara ETT STEG, ett litet litet steg. Och att sedan fortsätta stega framåt. Visst vissa dagar går det bakåt. Det är normalt, men jobbigt. Fortsätt gå!

Själv så känner jag mig lycklig med det jag har. Livet har varit orättvist tufft när jag blev sjuk. Så tufft att jag ville lämna jordelivet i förtid. Samtidigt kom skilsmässa, och en otrolig känsla av misslyckande, då jag gifte mig med en kristen man. Vi trodde att den tretvinnade tråden (jag, han och Jesus) skulle göra att vi levde ihop livet ut. Det blev inte så. Som kristen kändes det oerhört tungt att misslyckas IGEN.

Sedan kom svår sjukdom och efter sex månader avslag på sjukpenning från försäkringskassan (ärendet ligger fortfarande i domstol väntande på beslut/dom). Det gjorde att jag tvingades flytta, söka försörjningsstöd (fick NEJ 3-4 månader innan jag äntligen fick stöd). Om jag hade varit tillräckligt frisk för att gå tilllbaka till mittt arbete så hade jag gjort det, så klart. Sedan så hemskt skämmigt att vara i den situationen att ens behöva söka bidrag för att överleva. Jag vädjade till min församling men inte ens de kunde underlätta för mig. Jag förstår det då jag inte bor i närheten eller går i vår kyrka. Att inte ha något som helst stöd när man inte ens har mat på bordet var tufft. Men jag överlevde tack vare min vän X.

Att leva på försörjningsstöd var ingen lek. Bidraget kom in, räkningarna betalades, maten inköptes och även hundmat. Sen fanns det antingen ingenting kvar i plånboken eller ett par hundra till nöjen/övrigt. Det har varit en lärorik period, men svår, att vara längst ned i träsket utan att själv kunna kravla sig upp. Lite besviken är jag på både min egen församling och på svenska kyrkan (där jag sökte stöd men fick inte ens svar). Att tro att man idag har ett skyddsnät via kyrkan är bara att glömma.

Fast jag inte ville så fick jag packa mina flyttkartonger och flytta, då jag inte längre kunde betala hyran. Försäkringskassan sa att jag måste skydda min SGI genom att anmäla mig på arbetsförmedlingen. Arbetsförmedlingen i sin tur sa att min arbetsgivare måste ge mig tjänstledigt om jag ska kunna behålla min SGI. Arbetsgivaren sa NEJ.

Det bästa är att när man blir sjuk så är det för att dö. Dagens socialförsäkringssystem finns inte för de som behöver det. Därför har jag många gånger funderat på att hoppa från balkongen (femte våningen), ta en överdos mediciner o.dyl. för att samhället ska slippa mig som ekonomisk börda. Detta är dagens Sverige. Men this is the beginning, not the end.

Sett ur ett kristet perspektiv så är vårt liv på jorden en början till ett evigt liv i himlen. Så vårt liv här på jorden är början, inte slutet.

/Kicki

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte med automatik.
Ägaren av bloggen kan dock se ditt IP-nummer samt den epost-adress du anger.