Zlatan visar varför det krävs mycket mer.

2004 tog Stefan Holm OS-guld i höjdhopp. Genom att i ett mycket pressat läge klara 2.36, för endast andra gången i karriären, passerade han de tre som låg före honom i resultatlistan och tog hem en historisk seger. Samma år men någon månad tidigare slet Kajsa Bergqvist av hälsenan vid en tävling i Båstad. Hon missade därmed OS, men kom tillbaka och tog ett annat historiskt guld vid VM i Helsingfors ett år senare.

Båda dessa prestationer var storartade, och det går givetvis att jämföra dem. För mig som hållit på med idrott både som aktiv och ledare i nästan hela mitt liv så fascineras jag mest av Kajsa Bergqvists guld. Att komma tillbaka efter en så allvarlig skada och kunna nå sitt bästa resultat i karriären efter bara ett år är en mer remarkabel insats på så många olika sätt. Som idrottsinsatser är de båda höjdhopparnas insatser likvärdiga. De satsade allt de kunde för att bli bäst i världen, och lyckades. Men som idrottsprestation så rankar jag Kajsas insats lite högre.

Att jämföra deras prestationer genom att jämföra den höjd de klarat är ointressant, och där har friidrotten kommit längre än många andra sporter. Vilka friidrottare som uppmärksammas beror främst på deras prestation i jämförelse med andra i samma gren, och vilken dramaturgi som finns kring den aktuella grenen.

Varför friidrotten har kommit så mycket längre i att betrakta kvinnliga och manliga utövare på samma sätt än vad fotbollen gjort har flera förklaringar. En viktig orsak är givetvis att friidrott under en längre tid haft både kvinnliga och manliga utövare. 1928 tävlade kvinnor i friidrott vid OS för första gången. I fotboll korades de första OS-mästarna för damer så sent som 1996. Att vi förstår varför det finns en mer ojämställd syn inom en idrott som fotboll är dock ingen orsak till att det ska fortsätta vara så, utan tvärtom en anledning att snabbt göra något åt det.

Varför Zlatan Ibrahimovic känner att han inte bara vill undvika att aktivt medverka till ökad jämställdhet inom fotbollen, utan istället aktivt vill motverka den kan nog bara han själv besvara. Det Svenska herrlandslagets kapten bygger sin bild av fotbollsvärlden på marknadsekonomin. Fotboll för herrar drar in mycket mer sponsorsintäkter och herrproffs tjänar mycket, mycket mer än damerna så därför är herrspelare mycket mer värda. Att bygga sina tankar och värderingar med marknadsekonomin som grund ligger förvisso i tiden, men förlorar de flesta av de värden som är mänskliga.

Fotboll är historiskt en manlig värld. Så är också de företag som sponsrar fotboll. Att män stöttar män och därmed behåller en patriarkal struktur (medvetet eller omedvetet) är inget nytt. Tänk om 80 procent av företagsledarna var kvinnor. Skulle fördelningen av sponsorspengar mellan herrfotboll och damfotboll då se ut som idag? Knappast!

Synen på friidrottare av båda könen förändrades långsamt (och behöver fortfarande förändras en del). Synen på fotbollsspelare förändras också. Hur snabbt den förändringen mot ökad jämställdhet går beror till stor del på de värderingar och attityder som viktiga representanter ger uttryck för. Som Sveriges största fotbollsstjärna genom tiderna, och som lagkapten för herrlandslaget skulle Zlatan Ibrahimovic kunnat säga t.ex: ”Självklart ska kvinnliga landslagsspelare belönas på samma sätt som de manliga”, ”Damlandslagsspelarna gör en fantastisk insats under förutsättningar som liknar de jag hade då jag var 15 år. Jag önskar att de får bättre förutsättningar och mer uppmärksamhet framöver. Det är de värda”. I stället föll lagkaptenen in i den oproblematiserade manliga världsbilden och dunkade samma ryggar som vanligt genom att arrogant kommentera kvinnors prestation utifrån samma manliga världsbild, som vanligt.

”Alla landslagsspelare, oavsett dam eller herr, är självklart fria att säga vad dom vill.” kommenterar herrlandslagets presschef. En självklar demokratisk ståndpunkt som inte kan ifrågasättas. Personliga åsikter måste få uttryckas. Som ungdomstränare för ett fotbollslag med 12-åriga tjejer förväntar jag mig dock att Svenska Fotbollförbundet förstår allvaret i dessa uttalanden från sportens främsta företrädare i Sverige. Det finns ett stort arbete för ökad jämställdhet som fortfarande behöver göras inom Svensk fotboll, och det som gjorts hittills är väldigt, väldigt långt ifrån vad som krävs.

I stavhopp hette sommarens stjärnor Jelena Isinbayeva och Renaud Lavillenie. Båda fantastiska idrottare och båda stora stjärnor, även om den kvinnliga nog får anses lite större än så länge. Av dessa kan vi förstå två saker.

• Det är självklart att idrottsprestationer kan värderas utifrån varje individ oavsett kön. Det klarar vår intelligens av.

• Stora idrottsstjärnor kan göra korkade uttalanden som vi inte ska lyssna på, men som visar på underliggande värderingar som vi är skyldiga våra barn att göra något åt.