Av statsministern får vi veta att vi som jobbar tillhör "samhällsbärarna". Vad är de som inte jobbar? Pensionärerna, de sjukskrivna, de handikappade som inte klarar av att jobba, de som studerar, och andra som inte jobbar; vad är de? Om du inte bär upp samhället men ändå är en del av det så borde du enligt denna retorik utgöra den tärande delen. Socialdemokraterna kämpar å sin sida med näbbar och klor för att återta kommandot över "jobbfrågan" men har svårt att ändra tankemönster från det tydliga klassamhälle som fanns då partiet bildades. De båda största partiernas verklighetsbeskrivning av ”jobbfrågan” håller effektivt fokus från den viktigaste frågan: Hur ska arbetslivet se ut i framtidens hållbara samhälle? I ett hållbart samhälle leder arbetsuppgifterna till äkta tillväxt där våra ekologiska värden består eller förstärks, där kunskaperna ökar och där utvecklingsmöjligheter för människor, här och i andra delar av världen, ökar. I ett hållbart samhälle kommer vi att kunna anpassa vårt arbete till vår livssituation. I ett hållbart samhälle kommer vi att ges möjligheter och uppmuntran till utbildning för att lära nya kompetenser eller till att pröva nya idéer och arbeten. I ett framtida samhälle kommer vi nog att arbeta mindre varje vecka, men också fortsätta att arbeta högre upp i åldrarna. I ett hållbart samhälle finns det utrymme att uppleva, umgås, glädjas, gråta, sporta, njuta, vila, skapa…och att arbeta.

Om mantrat "jobben, jobben, jobben" istället kunde bytas mot "människan,  framtiden, arbetet " så skulle vi kunna hamna i en diskussion med många fler dimensioner än i dagens torftiga jobbdebatt. Regeringens försök att dela upp oss människor mellan oss jobbar som har ett värde och de som inte jobbar och därmed inte har ett värde är synnerligen förlegat och fullkomligt förödande. En människas värde måste bygga på mycket, mycket större saker än ett jobb. 

För mig är den pensionerade mormodern som jobbat fyrtio år och följer med och tittar på sitt barnbarns ishockeyträning en samhällsbärare. För mig är hon som drabbats av stroke och kämpar varje dag för att kunna klara sig själv en samhällsbärare. För mig är han som lever här långt från sitt hemland, inte för att han vill utan för att han måste, en samhällsbärare. För mig är den utvecklingsstörde killen som ger den där kommentaren som man aldrig själv skulle komma på en samhällsbärare. Åtminstone bärare av det samhälle som jag vill leva.