Ibland behöver man sjunka långt ner i leran för att upptäcka vilka som kommer med en spade för att hjälpa till!

Jag har under en lång tid varit utsatt, smutskastad och misstrodd av personer i min omgivning. Personerna har inte varit mina vänner utan personer som tror att de känner mig och nu tror mer på vad andra säger Om mig än att själva försöka ta reda på sanningen från mig. Allt detta har inte bara drabbat mig utan även min familj i allra högsta grad.

Att försvara sig och gå till motangrepp har aldrig varit min grej, istället drar jag mig tillbaka och sväljer sorgen. I dom lägen när jag gjort så har jag lärt mig (den hårda vägen) vilka jag kan lite på och inte. Jag har fostrat mina barn till att ge alla en chans och gärna två, vara snälla mot sina medmänniskor och att alltid tro på människan och mäniskors förmåga att vilja gott.

De senaste månaderna har jag ofta ångrat saker i min fostran! Kanske ska man sätta sig själv i första rummet och skita i andras känslor?! Kanske kan man inte lita på människor i sin omgivning?! Är det kanske så att vissa människor får energi av att vara elaka, sprida rykten och älta sig i andras olycka?!

Jag har alltid försökt att finnas till för andra, alltid trott det bästa om folk och alltid försökt att göra sånt som jag tror att andra velat att jag ska göra, men den hårda vägen har jag nu lärt mig att tänka om….