Att konversera med en kaktus
Att få prata av sig kan få en att känna sig förlöst. Att turas om att prata, lyssna, konversera och komma fram till saker. Att ha en riktig människa att prata om vägskäl, teorier, idéer, drömmar och som kan håller med, nicka instämmande eller bara ställa dom rätta frågorna är snäppet bättre som sällskap än en torr tyst kaktus. Den bara sitter där och blänger på en och bara tar emot en massa utan att ge något tillbaka, eller jo. Har man tur får man en vass tagg i fingret. Fast med vissa vänner man haft under årens lopp är det inte så stor skillnad nu när jag tänker efter. Fast då har taggen i fingret mer varit som en dolk i ryggen. Äsch nu gick jag off topic igen. Det är väl en sån dag jag har.
Senaste kommentarerna