Har vi bråttom att börja livet innan vi levt?

Jag måste bara inflika här på bloggen innan jag säger godnatt att det är skrämmande att gå igenom gamla skolkataloger och inse att 6 av 10 jämnåriga f.d. klasskamrater skaffat barn med någon från samma kommun. Detta är ett varningsskott att man måste fly från länet för att slippa råka ut för samma "öde".

Jag kan inte låta bli att nynna på den här kända låten när jag skriver det här : "All around me are familiar faces. Worn out places, worn out faces. Bright and early for the daily races. Goin’ no where, goin’ no where. Bla bli bla When people run in circles it’s a very, very mad world, mad world".

Varför jag tycker det är galet är för att jag bara för drygt ett år sen hade en diskussion med en drygt artonårig kille som övervägde att skaffa barn med sin flickvän som han 1, knappt varit tillsammans med i ett halvår och 2, hon gick bara första ring på gymnasiet. När detta nådde mina öron gick jag såklart och pratade med honom. Jag undrade VARFÖR han ville ha barn då dom i mina ögon fortfarande var barn själva och vädjade att hon åtminstone skulle få gå klart gymnasiet. Viktigt med utbildning i dagens läge och så vidare. Dom argument som lades fram till mig av honom var : Jag börjar bli gammal och barn är söta.

What the fuck?

I allafall så sa jag såhär till den här drygt artonåriga killen : Hundar är också söta men när du tröttnar på dom kan du sälja dom. Det kan du inte med ett barn, det är ett ansvar som sträcker sig livet ut. Idiot. (oklart såhär i efterhand om jag sa det sista, men jag tänkte säkert det).

Kuriosa: Bilden är från den här paintserien där jag greppar ämnet lite vagt.