Vägen hem

Hösten står vid dörren och det är inte riktigt temperatur för att gå i tunna strumpbyxor och öppen skjorta. Men än är det inte dags för fingervantar och halsduk, dom kommer inte fram förräns frosten ligger som ett täcke på morgonen och termometern visar minus. Jag går hemåt från en gemytlig kväll med fint sällskap och trevligt prat på en gata som jag gått sen mannaminne och blir lite blödig. Min kära gata som är en återvändsgränd. Här börjar ingenting utan här upphör vägen och det ända som finns är en snäv återvändsgräns och en omslutande skog. På den gatan tog jag mina första vingliga pedaltag utan stödhjul, här har man gått till skolan i regnet med röda gummistövlar och snöpjäxor i djupsnö på vintern. Asfalten känner jag väl till, varje spricka är mig bekant. När dom fylls med vatten när det regnar så vet jag precis hur formen blir. Utanför staketet blir vattenpölen avlång och smal medans den i hörnet blir stor och rund och den i korsningen breder ut sig som ett hav vilken man cyklade i som barn så att vattnet stänkte upp på byxorna. Det är mörkt ute när jag går vägen hem och skogens mörka siluett sveper tryggt om mig. Här har man gått många gånger på vintern, nästan ingen är ute och inga bilar kör då vägen inte leder vidare till utan endast hem. Det enda som brukades höras var knarret från skorna. Som barn var jag alltid tvungen att leda hem mina vänner som varit på besök då ingen vågade gå igenom den stora skogen. Så jag följde dom genom skogen, förbi samhället, över ån, hem till deras tätbebodda bostadsområde och sen gick jag hela den långa vägen hem igen. På den tiden fanns det inga musikspelare som man kunde fördriva promenaden med, man hade bara sina egna tankar. Då var man duktig på att bygga upp fantasislott och flytta in i dom. Då gick vägen hem fort, inte för att promenaden hem gjorde något. Till skillnad från mina vänner var jag aldrig rädd för skogen utan såg den som en vän. Skogen som omsluter vägen som inte leder någonannanstans, bara koti.