I ren desperation provade jag bussens radio

Botmedlet mot sömnlöshet på grund av två fullvuxna snarkande karlar i en husvagn är att plugga in hörlurar i båda öronen och vrida upp ljudet. När karlarna visslar, snörvlar och rapar baklänges en crescendo somnar man in till koreansk fiolmusik och sover ostört hela natten, medans musiken spelar av sig själv.  Inte förräns dagen därpå, sent på kvällen då man förbereder en lång och trist bussfärd hem och rullar ut hörlurssladden, knäpper igång strömmen, ja då minns man varför man bara har en nanodutt av batteriet kvar på musikspelaren. Givetvist räcker dutten till en halv låt och sen stirrar du på den svarta displayen. Du har ingenting att läsa, ingen att prata med, bara en lång #@!% färd hem i tystnad. I ren desperation pluggar du in hörlurarna i bussens radio. Men man vet svaret redan innan man knappat igenom alla åtta kanaler. Det finns bara en kanal att lyssna på. Och det är knappast den finska hårdrockskanalen som går igång, utan nån torr, bortglömd radiokanal där dom aldrig, inte en endaste gång, spelar musik på. Och eftersom du inte har något bättre för dig så plågar du dig igenom det enda programmet. En gång hade jag maximal otur och fick lyssna på en torr humorbefriad kvinna som skulle beskriva hur hon gjorde pulvermarsansås på 70-talet, och då hade jag en huvudvärk som uppnådde 6.4 på Richterskalan. Men iallafall, där satt jag, på den blåa bussen på väg hem en sen söndagkväll och lyssnade på ett bisarrt program om en lapp i en hiss med två dammiga berättare och skrikig monotom cellomusik så gjorde jag det enda rationella. Jag drog ut strömmen. För så desperat är jag inte.