En potpurri av olika dialekter

Idag frågade storebror den äldre mig över telefon hur länge jag varit "där nere". Jag svarade att det var cirka tre och en halv månad eller så och frågade varför han undrade. Genast kom anklagelsen att jag "snappat upp den lokala accenten". Min riktiga dialekt håller på att urlakas, eller som min bror uttryckte det, "som du låter är lite som en grogg som smakar häxblandning eller en riktigt dålig hembränd sprit". Sen försökte han komma på vilken dialekt jag pratade, för ren göteborska var det minsann inte och ibland tittad linköpiskan fram mitt i allt. Tja jag kan inte klandra honom. Bor man tätt med människor från hela Sverige (eller främst den södra delen då) så snappar man upp lite av varje. Till exempel vid middagsbordet kan man höra allt från skorrande danska skånska till grekiska med en touch av Gällivare. Vi har Boråsare, nollåttor, en svensk-amerikan, dalmasar (Carl Larsson’s barnbarnbarnbarnsbarn går i min historiaklass) västeråsare och så vidare. Vi är en brokig samling dialekter som tillsammans bildar en exotisk potpurri. Men när jag åker hem över jul blir det, jag citerar min bror igen, "en tre-veckors sanering så du låter som folk igen".