Ett bortglömt löfte

"Uppdatera bloggen för fan!"

Jag hörde någonskrika åt mig på håll ute på krogterassen jag vände mig åt det håll jag antog att personen skrek från, nickade och höjde drinkglaset som svar med en halvrökt John Silver i mungipan. Skrek nånting tillbaka att jag skulle sätta mig med datorn så fort jag landat från hemresan.

Jag hade anlänt till västerbotten inkognito och minst sagt tagit alla i familjen på sängkanten genom att dyka upp utan förvarning. Samma kväll jag satte foten på norrländsk (kylig) mark åkte jag hem till fru dam och svingade en (kanske två) bägare tills morgontimmarna, sov några timmar och åkte sedan hem till bruket. När det var fyra kilometer från byn ringde jag hem till den ovetande Iggy*. Samtalet gick till ungefär i den här stilen :
"Heej, vad roligt att du hör av dig!" (jag hade med flit inte hört av mig en tid för att bibehålla överaskningsmomentet)
"Vad gör du för något?" fortsatte han. Jag parerade snabbt med "Nej men vad gör du för något?" Han märkte inte att jag undvek att svara utan började mala på att han höll på med att tapetsera mitt gamla flickrum och så vidare, efter en stund säger han att han är "på samhället" och kan ringa upp när han är klar med sina ärenden, men att jag kan ringa mamma istället.
"Är du på samhället? Bra, jag är på busstationen om fem minuter, kan du komma och hämta mig, det regnar ganska mycket"
Det är tyst väldigt länge och sen kommer "Vad fan säger du?"
"Ja, jag är på busstationen om fem minuter, kan du hämta mig eller måste jag gå?"
"…vad fan säger du? Är du hemma!?"

Jag är hemma, men jag måste medge att jag helt glömde helt bort löftet jag skrek på krogterassen. För så fort jag ko hem åkte jag på ett elakartat virus och fick spendera min "semester" sängliggandes till och från i två veckor. När jag inte hade feberhallicunationer efter päronisglass och Lilla huset på prärien-böckerna, har jag arbetat som undersköterska. Veckorna gick rasande fort och midsommarhelgen spenderade jag på jobbet. Hade jag inte fått ett meddelande på Facebook ikväll av min kompis Trubbel som undrade om jag slutat blogga eller rentav bytt bloggadress hade jag nog fortsatt kvällen med att lyssna på knastrig Gameboy-musik och spela spindelharpan två färger.

Till alla er som tyckte att det var på tiden att bloggen uppdaterades har ni Trubbel att tacka för, det här inlägget tillägnas till henne med löftet att det kommer mera så hon får något att läsa i sommar.