Sent på lördagseftermiddagen hade min billiga-vin-fylla-huvudvärk fortfarande inte släppt greppet om min stackars skalle  så trettondagsaftonen tillbringades med att jag parkerade arslet framför morsans televisionsapparat i pyjamas och ludna inomhusskor. Efter att gått två varv förbi alla kanaler och utbristit till ingen särskild att "det bara var skit på tv" bestämde jag för att titta på det nästsämsta programmet – ett djurprogram.

Djurprogram kan vara bra bakis-tv, man vill se något som inte har så komplicerad handling eftersom synapsarna goggat ihop, höga ljudnivåer är ett no-no, snabba scener får det att gunga i magen och det för absolut inte vara för sorgligt. Nu är jag visserligen inte i toppen när det kommer till att vara känslig under baksmälla, jag har vänner som blir tårögda bara de ser en Fonus-reklamjingel (inga namn nämnda, men du vet vem du är haha) men är det någon gång har blåsan intill ögat så är det när jag är bakfull. Och allting såg ut att gå bra. Kameler skulle få vitaminsprutor, spindelapor maskgröt och tapirer åt hela bananer, jag suckade och väste att jag ville se grisar. Och grisar fick jag! Underbara söta, tjocka, skrynkliga kinesiska buksvin. Så hjärtknipande gulliga att jag skrek att morsan skulle sluta snyta sig inne på toaletten och skynda sig in i tv-rummet. Två grisar, en bror och en syster. Gotjocka, trultiga, som jagade varandra, solade tillsammans, kröp intill varandra när de skulle sova, ja fy fan, jag glömde bort att jag mådde som en gammal skurtrasa och mös när djurskötaren berättade att av alla djur han mött under sina år på safarin var hangrisen hans favorit, "en nära vän". Grisar kan vara lika smarta som en hund, de är bara lite klumpigare och tänker oftast med magen, säger han till tv-rutan. Jag och morsan fnissar, eftersom det stämmer in på pricken på vår Putte.
 Djurskötaren tog med hangrisen på hunduppvisningar och lärde honom spela fotboll, sitta vackert, hämta pinnar, rulla ut mattor. Allt var perfekt komfort-tv tills dom visar att den ena grisen – systern fick atrit i knäna och inte längre kunde stå, så de fick avlida henne. Efter reklamen står den ensamma grisen med huvudet hängades i sin hage och vill inte sola längre då han förlorat sin själsfrände, vem blir inte berörd? Jag håller hårt i armstödet när de går på om att grisen uppnått "ganska hög ålder" vid tolv år, "de lever ju i snitt bara till åtta" så jag skickar snabba oroande blickar till min egen gris som är inne på sitt sextonde år att han för i helvete inte ska gå och få atrit i knäna och susa iväg till nåt efterliv.
Sen går brodern efter att ha varit deprimerad i över ett år och också få atrit i knäna och får problem när han ska resa sig, djurskötaren tar dit en veterinär som står och tittar på grisen i tjugo minuter och sen maler dom på att det blir svårt för djurskötaren den dagen hangrisen inte kan resa sig så det kanske är bäst om de gör det som är bäst för grisen och får han att "gå vidare smärtfritt".

Jag tänker direkt på ett nummer av hästtidningen Wendy, där de avlider en häst som har brutit några ben i en olycka och Wendys vän säger "det är så konstigt att det finns så mycket mediciner för människor att trots att de skadat sig allvarligt ändå klarar sig, men ett djur måste avlidas för det minsta lilla".

I en perfekt värld hade dom fortsatt mata den kinesiska buksvinet med äpplen och kliat han under hakan trots att han inte kunde stå på benen, och låtit han susa iväg till efterlivet av sig själv. Fan. Jag ska aldrig mer se på djurprogram när jag är bakis igen, jag har blåsan för nära ögat då.

Jag försökte googla fram en bild på de kinesiska hängbuksvinen i programmet men noll resultat! Så ni får helt enkelt föreställa er ännu sötare grisar än den på bilden!