Die Blendung, en tradig utmaning för den mest inbitna läsaren

Jag får väl skylla mig själv som gav mig på Elias Canetti’s tradiga roman som jag påbörjat men aldrig kommit längre än till sidan 103. För fyra timmar senare vaknade jag, inte alls överaskad, med kajal på pannan och snustorra kontaktlinser.

För att ni ska förstå vad det är jag försöker läsa mig igenom har jag saxat handlingen direkt från wikipedia:

"Die Blendung (1936) handlar om en språkforskare, vars personlighet präglas av extrem världsfrånvändhet och självtillräcklighet, snart övergående i fullskalig sinnessjukdom. Romanens berättarteknik, som är före sin tid, innebär en utmaning för läsaren. Trots att jag-formen inte används, berättas handlingen till stor del utifrån olika – mestadels psykiskt störda – romanfigurers världsuppfattningar, och diskrepansen mellan dessa världsuppfattningar och den värld figurerna betraktar framgår ofta bara indirekt."

Jag är inne i en "rensningsfas" i mitt liv, bli kvitt överflöd jag inte längre behöver eller har utrymme för, allt från kläder till möbler och böcker. Inget nytt får köpas om det absolut inte behövs. Och varför ska jag köpa nya böcker när jag, som till exempelvist med Canetti’s bok, har böcker jag fortfarande har oläst? Så ta mig fan på om jag inte ska ha läst ut denna "utmaning" innan månadslutet (fast nästa gång ska jag nog inte läsa med linserna).

(jag slog förresten upp ordet "diskrepans" då det är helt okänt för mig, det betyder visst "avvikelse" så nu vet ni).