Framtiden är oviss

Läste en vänninas blogg att hon inte riktigt visste vad hon skulle känna inför nyårsafton och det nya året. Jag skrev en kommentar att jag inte heller vet vad jag ska känna inför det nya året, kanske lite skrik och panik (Skrik och Panik, var inte det namnet på dom där smådjävlarna i den tecknade filmen Herkules? Ett år hade jag en kalender med motiv från filmen, man fick den när man premunerade på Kalle Anka).
Men det sammanfattar ganska bra hur jag känner mig just nu. Nu var det ett halvår sen jag tog studenten och det är dags att jag börjar besämma mig vad jag har tänkt göra i framtiden. Vilket känns en aning jobbigt. Jag minns att jag kände panik redan flera månader innan studentdagen. Jag och en klasskompis hyperventilerade tillsammans att nu jävlar ska vi ut i vuxenlivet, nu är det slut med skolan och nu ska vi veta vad vi ska göra med våra liv.
Göra med våra liv? Jo men pyttsan. Inte visste vi det, eller åtminstone jag hade ingen aning. Inte heller visste jag vad jag skulle göra i framtiden när jag var femton och skulle välja gymnasieprogram. Det enda jag hade till hjälp var några kataloger och ett kort samtal med syokonsulenten (som tyckte att florist kanske kunde vara nåt för mig? Men sen frågade jag hur det såg ut med jobb som florist och då föll det pladask). Iallafall. Dom där katalogerna var väl inget vidare till hjälp för mitt femtonåriga jag, jag tror jag valde nåt som lät lagomt spännande och bra så då vart det Filmestetiska programmet som fick mitt kryss. Det ironiska här är att jag aldrig hade hållit i en filmkamera innan. Men så är drömmarna hos en femtonårig tjej utan erfarenhet, en aning naiva. Dom flesta i klassen visste väl inte heller riktigt hur dom skulle välja så dom kopierade varandras val och nästan alla började på ortens gymnasieskola samma höst. Själv gjorde jag några dåliga val men tack vare dom dåliga valen så hamnade jag tillsist rätt, även om det tog några år. Och nu sitter jag här och funderar igen. Den här gången får jag klara mig utan en syokonsulent och kataloger. Men kanske måste jag våga ta en vild chansning igen för att se vars jag hamnar. Livet är för kort för att man ska vara apatisk och inte våga ta risker.

Över och ut.