Mamma likamed martyr??

Avslutningen gick bra! När sonen fick syn på mig överglänste hans ögon min ledsamhet för en stund. Hans ögon fascinerar mig. De glittrar och glänser, har alltid gjort. Han ler med ögonen också. Det är vackert!

 

Sånger, applåder, rektortal, allsång, applåder, föräldrafika i klassrum, some tränings-chit-chat med fröken (som sprungit Stockholm Maraton, är mäkta imponerad!), fotografering, kramar, hejdå. Det var den dagen. Det slutade med att en överlycklig son åkte med farmor, farfar och storebror till caféet här i Holmsund. Modershjärtat kan inte gråta när sonen mår så bra!

(även fast det faktiskt kan det. Varför är det så att man som mamma ska vara martyr hela tiden? Jag får väl känna saker också, för min egen del, även om han har det bra, mår bra osv. Så länge jag inte agerar på det och fråntar honom hans positiva känslor. Jag kan bli lite irriterad på sånt. "Så länge barnen mår bra, mår jag bra". Och tvärtom. Att vara mamma innebär väl inte att man är en maskin. Förstår ni hur jag tänker?)

PS. Om ni undrar så tar jag alla bilder från mitt Instagram. Där kan man lägga filter på bilderna. Om ni undrat. 😉 Och jag försökte ta kort på min klänning men det gick ju inte. Har ju inte ens en helfigursspegel hemma. ;p Den är i alla fall jättefin 😀

Etiketter: , , , , ,

4 kommentarer

  1. Daniel Olsson

    Ja, min åsikt är att alla människor har rätt till sina egna känslor. Man ska inte skämmas för att man mår dåligt samtidigt som andra mår bra (eller tvärtom), det rår man inte för själv…

    Hoppas du får en fortsatt bra dag!

  2. Janne

    Det man däremot ska skämmas för är om man mår bra för att andra mår dåligt. Det finns ju tyvärr sådana ”människor”.
    Fast å andra sidan.. Skadeglädjen är den enda sanna glädjen sägs det. Men då ska den ju tas med glimten i ögat också och vi snackar något helt annat.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte med automatik.
Ägaren av bloggen kan dock se ditt IP-nummer samt den epost-adress du anger.