Utan man, det är min tur att leva!

Igår svarade jag på frågor angående relationer och att vara ensam. Sen fick jag reaktionen att jag verkar ha en konstig syn på relationer. Och det har jag nog kanske. För mina relationer har varit rätt konstiga. :p Något mer än så behöver väl inte sägas, men ja.. inte riktigt hälsosamma kan man kanske säga.

Men hur som helst. Idag vill jag inte ha en man i mitt liv. Punkt. Alltså i dagsläget. Jag trivs med mitt liv som jag har det, jag får styra över det som jag vill, ingen att ta hänsyn till (förutom sonen då förstås). Att hinne med att träffa någon skulle innebära att jag behövde prioritera bort nånting annat och jag är inte beredd att göra det.

Jag har nog aldrig tänkt igenom var jag riktigt står utan bara liksom flutit med. Men när han frågade blev allt så tydligt och klart. Jag är inte en av dem som söker, som behöver… jag har varit behövande och väntande länge nog. Min tur att leva nu 🙂

Tack för mig 😉

PS. Berätta gärna vad hur ni ser på saken. På er själva och relationer förstås.

Etiketter: , , , , , ,

6 kommentarer

  1. Petter

    Jag lever själv icke-monogamt, och tror att fler människor skulle må bra om de kom bort från det trånga synsätt som monogaminormen innebär. Att ansvara för en partner, att vara ALLT för den människan såväl känslomässigt som sexuellt och även vardagsmässigt är ett oerhört stort ansvar och jag tror det är det som ofta dödar fina relationer och förhållanden. Man kvävs under kravet att vara allt för den andra personen, och man försvinner som individ under trycket. Det leder till att kärleken drunknar under kraven, och många vänder sig till otrohet för att försöka få nåt slags gnista i vardagen igen.

    För min del är det bättre att vara ärlig med mina behov, mina känslor och mina tankar. Jag kan älska flera samtidigt, och så länge jag är ärlig med detta och i sin tur accepterar att de jag delar relationer och kärlek med kan göra detsamma så blir det bara lycka. Man avlastar varandra, man delar inte bara ett förhållande utan en familj. Jag har bonuspartners som hjälper mig, som stimulerar mig, som jag mår bra med. När jag mår dåligt hjälper de mig, när jag och en av mina partners grälar tar de ansvar och hjälper oss att lösa knuten.

    Jag förstår innerligt inte varför människor låter bli att leva som jag gör, utan lever i förhållanden definierade av svartsjuka och osäkerhet där de känner att de ständigt måste vara helt perfekta samtidigt som de bevakar sin partner på alla vis.

  2. Peta Flux

    Man skaffar ju en relation för att livet ska bli bättre men för mig har livet alltid blivit sämre med relationer.
    Alla problem folk har väger verkligen inte upp dom små stunder av lycka man kan uppleva någon enstaka gång med dom.
    Varenda person verkar ha alkoholproblem, äter psykmediciner eller har någon form av psykisk störning.

    Jag ska nog vara ensam. 🙂

  3. Anders

    Alla människor borde få leva sina egna liv som de själva önskar utan att någon annan tycker att de är konstiga.

  4. Maja Larsson

    Jag förespråket monogaismen fruktansvärt jättemycket! Dock är det just nu inte för mig eftersom jag inte är redo. Men det betyder inte att jag är med flera stycken då. Utan en eller igen.

  5. Maria Skiddi

    Jag har en mycket god vän som är polygam och trivs med det. Alla får leva sina liv i relationer som de vill- det måste vara en utgångspunkt.

    Inget är ”konstigt” så länge det är fritt valt. Vill man ngt annat och ”tvingas” till ensamhet eller för all del tvåsamhet (inget är så ensamt som att leva i ensamhet i en tvåsamhet)-så är det knepigare.

    Själv fick jag tips om att jag skulle få ett ”kärleksbarn” då jag träffade min nuvarande make och jag ”tipsade” tebax om att slå vad om det så skulle vi dela på summan=)

    Allt står att finna i att andra BRYR sig så djäkla mycket. Deras problem.

  6. Daniel Olsson

    För mig är monogaismen det enda valet som känns rätt, jag vill ge min kärlek till en tjej, och förhoppningsvis få hennes tillbaka. Däremot vet jag inte om jag tror så mycket på kärleken längre. Flera människors svek har inte hjälpt mig på vägen, för att säga det kort. Jag lever just nu ensam, det är inget jag egentligen vill, men det är det som verkar fungera bäst för mig…

    Fast vem vet, livet kan förändras fortare än man någonsin anar. Hoppet sägs ju vara det sista som överger människan, och det tror jag faktiskt på. Jag vill inte bli en som ger upp!

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte med automatik.
Ägaren av bloggen kan dock se ditt IP-nummer samt den epost-adress du anger.