Ännu ett verksamhetsår har kommit till ända. Ett verksamhetsår som för mig inneburit ett ökat ansvar inom KDU och även i kommunpolitiken. Igår hade KDU Västerbotten- och Umeå distriktsstämma och årsmöte, där jag fick förnyat förtroende att vara ordförande. Rebecka Nygren som vice och en ny styrelse bestående av Tomas Larsson, Susanna Smetana och Emanuel Nygren kommer vara ett kanongäng.

Under föregående år fick jag förtroendet att företräda Kristdemokraterna i För-och grundskolenämnden, vilket jag ser som ett mycket viktigt uppdrag för våra ungas hälsa och välbefinnande. För oss Kristdemokrater är dessa frågor centrala. De ungas röst måste vara första rum, där vi politiker har ett extra stort ansvar att se till dessa människors villkor. Ett sådant villkor är miljön på våra förskolor. Under flertalet år har styrande Socialdemokrater och Vänsterpartister underfinansierat denna omsorg och det syns både i kvaliteten på lokalerna, men främst av de stora barngrupperna. Det är ett tecken på att tumma med de ungas villkor. De unga, som inte kan göra sin röst hörd.

Vi Kristdemokrater har föreslagit åtgärder. Ett sådant är höjd maxtaxa, vilket Göran Hägglund framfört Här. Det skulle ge bättre förutsättningar för en långsiktigt bra och hållbar storlek på barngrupperna. I slutändan handlar det dock om ett politiskt styre i varje enskild kommun. Kristdemokraterna i Värmland har som mål att nå 12 barn/grupp. Utan att stirra sig blind på exakt antal, är inriktningen och prioriteringarna i kommunens budget det som avgör. Majoriteten i Umeå har inte prioriterat detta. Självklart finns pengarna i en kommun på den övre delen av skattetrycks-skalan. Det handlar bara om fördelning mellan verksamheter. Tyvärr har den varit och är fortsatt fel.

Under våren fick jag även förtroendet att ingå i KDUs förbundsstyrelse, där jag senare blev talesperson i Ekonomi-och arbetsmarknadspolitik. Ekonomi och arbetsmarknadsfrågor är något av en paradox i politiska termer. För samtidigt som det politiskt är de viktigaste frågorna för befolkningens försörjning och välfärd, så är de samtidigt de frågor som bör till stor del överlåtas till företag, entreprenörer och samhället att ta hand om. Ett skattesystem bör vara premiera flit, innovation, företagande och ansvarstagande. Det är människorna ute i samhället som skapar jobb. Inte politikerna i riksdagen eller kommunhuset. Politikerna ska stötta, inte stjälpa. Bekämpa fattigdom, inte rikedom. Tyvärr har den socialistiska agendan snarare valt den omvända ordningen.

Med tonvikt på höga skatter, dolda så som synliga, har den Socialdemokratiska politiken effektivt försatt den vardagliga arbetaren i en situation av att inte klara sig på egen lön. Att dra bort känslan av att kunna försörja sig själv, är en av de största välfärdssänkningarna. Därför har skattesänkningarna varit mycket viktiga.

Men fortsatt har vi bland världens högsta marginalskatter. Med ökad konkurrens från omvärlden, är vikten av att premiera entreprenörens innovationer centrala. Med det måste också vinsterna med ökat risktagande förbättras. När skatter inte gör det förmånligt att ta denna risk som ofta krävs för innovation och företagande, uteblir också densamma. Och uteblir innovation och företagande, stannar välståndet och välfärden av. Det är något vi inte har råd med.

Arbetsmarknaden ska vara inkluderande och ge människor förutsättningar att växa. Idag är den inte inkluderande, utifrån höga ingångslöner och turordningsregler som ställer unga och invandrare utanför arbetsmarknaden.

Nu är det valår. Löfven, Romson-Fridolin och Sjöstedt kommer fortsätta svartmåla svensk ekonomi och samhällsutveckling. Allt kommer lösas med mer makt och pengar till politikerna. Tron på sin egna förmåga att detaljstyra samhället kommer vara rådande och tyvärr åsidosätta alla de drivkrafter som alla vanliga människor besitter. Det är dem som bygger detta land. Deras vilja. Deras idéer.

Många frågor kommer stötas och blötas i valet. Jag känner mig riktigt laddad att jobba för ett alliansstyre i Umeå kommun och en starkare kristdemokrati i landet!