Uffes blogg

Skatt och välfärd

Av , , 2 kommentarer 2

Min meningsmotståndare Conny skriver här om välfärd och skatter.

Och han ställer en fråga: hur skall man kunna bevara välfärden även om skatten sänks? Även om hans fråga är retorisk tänker jag svara på den.

 

Till att börja med finns det något som på engelska heter "the inflection point on the Laffer curve"(1). Och i skattesammanhang är denna punkt väldigt interessant. Lek med tanken att man ritar ett diagram över statens inkomst(2) som funktion av skattesatsen (statens inkomst längs med Y-axeln, och skattesatsen längs X-axeln).

Vid origo (där de två axlarna skär varandra) är skattesatsen noll, och uppenbarligen kan staten i det läget inte få in några pengar. Om man ökar skatten till tex 10% kommer staten att få in lite pengar. Dubblar man skatten till 20% kommer staten att få i stort sett dubbla inkomsten. Och vid 30% i skatt kommer staten att få in ännu lite mer pengar, men inte nödvändigtvis tre gånger mer än den fick vid 10% i skatt.

Men när man fortsätter öka skattesatsen händer något. Vid 100% i skatt (dvs staten tar all din lön) kommer så få att abeta (och därmed få beskattningsbar lön) att statens inkomst är i praktiken noll. Därmed _måste_ det finnas en punkt vid vilken en skatteökning betyder att statens inkomst minskar, iställer för att öka. Och ju mer man ökar skatten ovanför denna punkt desto mer minskar statens inkomst.

Om då det totala skattetrycket ligger ovanför denna punkt, kommer staten att få in _mer_ pengar genom att minska skatten. Jag inser att det låter ologiskt, och för en vänsteranhängare lär det vara svårsmält, men det är en ofrånkomlig slutsats: i vissa lägen ger ett minskat skattetryck staten mer pengar att använda!

 

För det andra kan man fråga sig om staten alltid använt sina skattepengar på bästa sätt. Om nuvarande regering kan använda sina pengar effektivare än den tidigare regeringen finns det ingen anledning för staten att hålla kvar en hög skattenivå.

 

————————————

På ett mer generellt plan, hur skall man förhålla sig till skattenivåer och inflektionspunkten på Laffer-kurvan? Mina egna åsikter är att det enda vettiga är att staten tar ut så lite skatt som möjligt, och ser till att hålla sig med en skattenivå under inflektionspunkten.

Jag ser ingen anledning till att staten skall utkräva mer skatt av medborgarna än det som behövs för att täcka statens utgifter, oavset vilka dessa är. Även om jag är för låga skatter, är jag inte den typ av skattesänkarfanatiker som CF skulle vilja att "högerpacket" var. Jag anser bara att statens hål i min plånbok skall vara så litet som möjligt, för att jag själv skall få göra med mina pengar vad jag vill.

 

Att staten skall hålla skattenivåerna under inflektionspunkten har en rent praktisk anledning: vad skall staten göra, om den balanserar skattenivåerna för att kosntant ligga på inflektionspunkten och därmed maximera skatteinkomsterna? Om skattenivåerna ligger på inflektions punkten finns det inget sätt för staten att öka sin inkomst, om det plötsligt skulle uppstå ett behov av pengar för något oförutsett. Hur skall staten kunna plocka in 50 extra miljarder varje år, för att finansiera (exempelvis) en dubblad lärartäthet på grundskolan, om skattesatserna ligger på inflektionspunkten? Det går inte! Alltså borde staten se till att ligga under inflektionspunktens skattesats, så att det, vid behov, går att få in mer skattepengar genom att öka skattenivåerna.

Dessutom, eftersom det för varje inkomst som staten vill ha finns två skattenivåer som ger den inkomsten, finns det ingen anledning för staten att välja den högre av dessa skattenivåer: det vore att i onödan beskatta folket.

———————————————

Noter

1: Läs mer på http://en.wikipedia.org/wiki/Laffer_curve

2: För enkelhetens skull slår jag ihop stat, landsting och kommuner till bara "stat" i diskussionen. Det torde inte inverka i slutsatsen jag drar, bara förenkla en del.

Full sysselsättning eller arbetslöshet?

Av , , 4 kommentarer 1

Conny F har kommenterat Edvard Riedls blogg här, och jag kan inte låta bli att kommentera hans kommentar.

Låt mig börja med att presentera en reservation: den ekonomi jag har läst var för snart 25 år sedan, sista terminen på gymnasiet. Jag kan alltså inte kalla mig beläst i ämnet, och det medför att jag kan ha fel. Men det är fritt fram för vem som helst att påpeka eventuella fel i mitt resonemang.

Nåväl, till ämnet: Conny skriver att marknadsekonomiska ideologin mer eller mindre kräver att det skall finnas arbetslösa, för att bekämpa inflation och löneökningar.

Jag vet sedan lång tid tillbaka att Conny F och jag har helt olika utgångspunkter vad gäller ekonomi, men så vitt jag vet har han rätt i sitt påstående om marknadsekonomi: den mer eller mindre kräver viss arbetslöshet för att inflationen inte skall rusa iväg.

Men jag ser inte arbetslöshet i sig som ett problem. Sverige skulle kunna ha en konstant arbetslöshet på över 10% utan att det var ett problem. Problemen är inte att folk är arbetslsa, utan svårigheten att få ett arbete.

Lek med tanken: alla i Sverige hittar ett arbete, annat än det de har just nu. De tycker det nya arbetet är bättre än det nuvarande, så de säger upp sig. Efter att ha rullat tummarna hemma i en månad börjar de på det nya arbetet. Under en månad kommer Sverige att ha haft 100% i arbetslöshet.

Men eftersom alla var arbetslösa för att byta arbete ser jag det inte som ett problem: det är snarare att betrakta som semester. Och det samma gäller egentligen all arbetslöshet: det är inte arbetslösheten i sig som är ett problem, utan längden på den och huruvida den är frivillig eller inte.

Om alla som blev arbetslösa kunde få ett nytt jobb inom en månad skulle det inte vara något större problem att vara arbetslös. Men jag tror inte Sverige har en tillräckligt flexibel arbetsmarknad för det: vi har många regler som gör att företag har svårt att göra sig av med anställda.

Om jag vore företagare (vilket inte är omöjligt i framtiden) skulle jag tänka mig för väldigt noga innan jag anställde någon om det var svårt att bli av med honom/henne, den dag jag måste. Oavsett om det är för att det går dåligt för företaget eller det visar sig att personen jag anställt inte klarar av arbetet. Om jag däremot kunde sparka den anställde ganska enkelt (och på kort tid) så skulle jag inte behöva vara lika försiktig: jag behöver inte frukta att bli fast med fel personal, och kan alltså chansa lite mer. För mig betyder det att jag kan vara liberalare med personalen, och för de arbetslösa betyder det att de har lättare att få arbete.

 

Ifall ovanstående låter bekant eller som helt horribla friheter som företagarna kan ta sig på de anställdas bekostnad kan jag rekommendera en Wikipedia-artikel:

http://en.wikipedia.org/wiki/Flexicurity

Observera att denna modell, som är verklighet i Danmark, förutsätter att man får vettiga ersättningar från tex A-kassan. Och det är inget jag motsätter mig.

 

 

För att återgå till inflation kontra arbetslöshet uppstår en fråga i mitt huvud: vilken balans mellan dem är "bäst"? Finns det någon inflation/arbetslöshet som är "bättre" än alla andra? Helst med ett objektivt mått, så man slipper påverkan av värderingar.

För egen del tycker jag att det är bättre med en högre aretslöshet om inflationen hålls nere än tvårtom. Anledningen är att ett ensamt land som har märkvärt mycket högre inflation än omvärlden kommer att få problem. Inte med en gång, men inom en inte allt för avlägsen framtid.

Låt oss göra ett tankeexperiment: Sverige har en inflation på 10% per år, och en arbetslöshet på 0,1%. Norge har 1% inflation och en arbetslöshet på 10%. På tio år kommer priserna i Sverige att ha ökat med nästan 160%, medan priserna i Norge kommer att ha ökat med 10%. Hur kommer detta att påverka ländernas respektive valutor? Gissningsvis kommer den norska kronan att vara starkare än den svenska, även om de var lika värda från början.

Och om den svenska kronan tappar i värde slår detta direkt mot alla varor som importeras: främst allt som tilvlerkas av råolja, som bensin, diesel, eldningsolja och annat. Och om bränslepriserna går upp kommer mycket annat att följa med, eftersom transporterna blir dyrare.

Om Norge (och resten av världen) hade haft en inflation liknande den svenska så hade Sevrige kunnat ha en hög (till beloppet) inflation utan att lida nämnvärt mer än något annat land. Men det går inte för ett ensamt land att skilja sig för mycket från sina grannar. Om någon tvivlar, läs om inflationen i Zimbabwe:

http://en.wikipedia.org/wiki/Hyperinflation_in_Zimbabwe

Knark och ideal

Av , , Bli först att kommentera 1

Conny Forsström säger här "Borgarna vill HA ett ojämlikt samhälle där den starke vinner. Men detta medför också högre kriminalitet och ökad droganvändning."

Nu kan jag inte svara för alla "borgarna", men jag kan presentera mina tankar.

Till att börja med _vill_ jag inte ha ett ojämlikt samhälle. Det är inte så att jag tycker att staten skall se till att vissa har mycket och andra litet. Men, när någon på laglig väg lyckats skapa sig en förmögenhet skall staten inte göra något åt det. Det är stor skillnad mellan att "vilja ha" och "inte göra något åt"!

 

För det andra undrar jag om Conny kan hänvisa till en källa som bekräftar att störe skillnader medför mer kriminalitet och mer knarkande.

Det är inte omöjligt att det hänger ihop, men jag vill se en trovärdig utredning om det innan jag är övertygad. Jag är långt mer benägen att tro på det omvända: att mer kriminalitet och knarkande ger större skillnader i samhället, med knarkarna och de kriminella längst ner.

 

Vidare skriver Conny "Se på ert drömsamhälle USA. Ojämlikheten är SKYHÖG, brottsligheten SKYHÖG, antalet poliser SKYHÖGT!".

Nu måste jag protestera! Jag har aldrig, sedan jag blev vuxen, sagt att USA är mitt drömsamhälle. Jag tycker att USA, som helhet, gör en del saker rätt men också många fel. För tillfället överväger faktiskt de saker de gör fel! Det räcker egentligen med att säga "Guantanamo".

Men Connys ord får upp en del interessanta frågor i mitt huvud: hur stora skillnader är acceptabla i ett samhälle? Hur mycket kriminalitet är ett samhälle berett att acceptera? Hur många poliser är "rätt antal"? För låt oss vara realister ett tag: det går inte att skapa ett samhälle där alla har på öret lika mycket (åtminstone inte med verktyg som befolkningen är beredd att acceptera). Och polisens främsta uppgift är egentligen inte att bekämpa brottslighet, utan att se till att den håller sig på en acceptabel nivå. Och för dem som utsätts för grova brott kommer vi alltid att ha för få poliser!

 

Slutligen skriver Conny "Ett jämlikare samhälle, med en utjämnad resursfördelning, det är mitt idealsamhälle…." Jag håller med honom till viss del, men inte helt: jämlikhet är bra, och det vill jag inte avskaffa. Men staten skall se till att jämlikheten gäller möjligheter, inte vad man göra av möjligheterna. Om jag väljer att jobba 15 timmar om dagen så jag kan bli miljonär skall det stå mig fritt att göra det, utan att jag blir av med mina pengar. Det skall också stå mig fritt att jobba bara precis tillräckligt för att betala mina räkningar, utan att jag skall få pengar av staten.

Politiska idéer och filosofier

Av , , 2 kommentarer 0

Detta inlägg skrivs som svar på Conny Forsströms inlägg.

 

Min grundsyn på politik är att våra politiker skall bestämma så lite som möjligt: det finns trots allt ingen bättre expert på sådant som direkt berör mig än jag själv (med vissa undantag, typ läkare, bilmekaniker och andra med specialkunskap inom sitt område). Måhända jag inte fattar de bästa besluten, men det är åtminstone jag som fattar dem, inte en tämligen annonym politiker långt borta från min verklighet.

Vidare tycker jag att en grundförutsättning för livet är att allt som inte uttryckligen är förbjudet skall, per automatik, vara tillåtet. Och jag är för friheter: ett förbud som införs måste kunna motiveras väl. Att bara förbjuda något för att man personligen inte gillar företeelsen duger inte. Enkelt uttryckt så vill jag ha så mycket frihet som möjligt åt alla, under förutsättning att den enes frihet inte går ut över någon annan. Därför tycker jag att det är helt acceptabelt med förbud mot tex mord, misshandel och liknande. Våra politiker har dock infört ett och annat förbud som jag ställer mig mer tvekande till: tex förbudet mot att köpa sex. På vilket sätt skyddar detta förbud någon annans frihet?

Samhället skall, anser jag, se till att alla invånare får en viss minsta nivå på förutsättningar i livet: skola, ekonomisk trygghet, vård, och så vidare. Men samhället skall inte göra mer än så: de som envisas med att samla pengar på hög, och blir "rika" skall inte bestraffas för det, så länge de håller sig till de lagar som gäller.

Dessutom är äganderätten en viktig del av livet anser jag. Om jag har köpt en pryl skall jag få göra vad jag vill med prylen, inom gällande lagar: om jag köper en kubikmeter bensin skall det inte stå mig fritt att hälla ut den i naturen, för det drabbar andra och skall vara förbjudet. Men om jag köper en tillverkningsmaskin så skall jag få anställa någon som sköter maskinen åt mig, om jag vill det, och den anställde skall inte kunna göra anspråk på annan belöning än den lön vi kommer överens om.

————————

 

Conny ställer den retoriska frågan, angående resurser, "…så varför ska de inte fördelas jämnt?" Jag tolkar "resurser" i detta sammanhang som "pengar", då de i stort sett är utbytbara: med mer pengar kan du skaffa dig mer resurser. Och har du mer resurser kan du enkelt skaffa dig mer pengar.

Jag vill svara på hans fråga med en motfråga: finns det någon vettig anledning att staten skall tvångsfördela medborgarnas pengar? Om jag valt att arbeta mer än heltid, är det då inte rimligt att jag får mer pengar? Och är det inte rimligt att jag får behålla de pengar jag får? Varför skall då staten komma och ta en del av mina pengar och ge till andra, som valt att arbeta mindre än mig?

Nu skall detta inte tolkas som att jag vill avskaffa tex socialbidraget. Det vill jag inte. Men jag ser ingen anledning för staten att bestraffa dem som väljer att arbeta mer/hårdare än andra, för att tjäna mer pengar.