Uffes blogg

Falsifierbarhetens och korrelationens betydelse

Av , , Bli först att kommentera 0

Detta kan komma att bli ett överteoretiskt inlägg, men jag försöka skriva begripligt.

 

Till att börja med är inlägget en fortsättning på mitt förra inlägg, men också en uppmaning till andra debattörer. Kanske främst feminister, men egentligen alla som påstår något.

 

Det finns något som inom vetenskap kallas ”falsifierbarhet”. Kanske lite förenklat betyder ordet att något någon har sagt kan testas och eventuellt påpekas vara falskt.

Om jag tex påstår att jag i just detta ögonblick håller i en blå penna är uttalandet falsifierbart: man behöver bara undersöka mina händer för att se om jag håller i en blå penna eller inte.

Men om jag istället påstod att jag äger en blå penna är uttalandet inte falsifierbart i praktiken: jag behöver inte ha pennan hos mig för att den skall vara min, jag kan ha lånat ut den till min kusin i nya Zeeland. I teorin skulle uttalandet vara falsifierbart, men inte i praktiken.

 

Vidare: lek med tanken att jag påstod att i en rätvinklig triangel så är hypotenusan (den längsta sidan) en enhet längre än den längsta katetern. Jag presenterar följande siffror som stöd till min teori:

3, 4, 5

5, 12, 13

7, 24, 25

11, 60, 61

13, 84, 85

Visst är listan bra? Men den visar bara en oändligt liten del av alla tänkbara rätvinkliga trianglar. Och det räcker med att göra ett enkelt tankeexperiment för att visa att mitt påstående inte stämmer: ta den minsta av dessa trianglar (3, 4, 5) och fördubbla länden på alla sidor. Triangeln kommer fortfarande att vara rätvinklig, men dess sidor kommer att vara 6, 8 och 10 enheter långa. Därmed faller mitt påstående om rätvinkliga trianglar.

 

Mitt uttalande om rätvinkliga trianglar är falsifierbart: man behöver inte testa alla möjliga varianter för att kunna fastställa att uttalandet är falskt. Men om jag däremot påstod att summan av kvadraterna på katetrarna är kvadraten på hypotenusan i en rätvinklig triangel så skulle mitt uttalande vara sant (läs på om Pythagoras sats om du inte tror mig).

 

En viktig fråga man kan ställa till dem som presenterar en teori är om det finns någon observation eller något experiment som skulle göra deras teori värdelös. Om någon tex hade frågat Newton om hans gravitationsteori kunde han ha svarat att teorin vore värdelös om han släppte ett äpple och det ramlade uppåt. Observationen att äpplet faller uppåt har alltså gjort teorin om gravitationen falsk och värdelös.

 

Korrelation är något helt annat: det är ett mått som berättar hur väl två (kanske fler) företeelser samvarierar. Om du ändrar i ena skall den andra ändras i motsvarande grad för att det skall finnas en korrelation. Ett enkelt exempel är en bil: korrelationen mellan bilens fart och motorvarvtalet är perfekt. Om du ändrar den ena kommer den andra att påverkas i motsvarande grad. För enkelhetens skull utesluter jag sådana saker som att bilen kan rullas nerför en backe eller att man kan slira med kopplingen.

 

Men att saker har en perfekt korrelation betyder inte att de nödvändigtvis beror på varandra. De kanske inte ens har något gemensamt alls. Eller det kan vara så att båda beror på en tredje företeelse. Man bör därför vara försiktig med att dra slutsatser innan man vet hur företeelser hänger ihop.

Ett enkelt exempel för att visa vad jag menar: ta kopplingen mellan polistäthet och brottstäthet. I vissa områden är det mycket brott och mycket poliser. I andra områden är det mindre brott och mindre poliser. Skall man då dra slutsatsen att man kan minska ett områdes brottslighet genom att minska antalet poliser i det?

 

 

Var kommer då feminismen in i bilden? För min del kommer den in i bilden när feminismen påstår att vi lever i ett patriarkat.  När någon i debatten bett om bevis för det verkar det inte finnas några som går att testa. Det blir lite av att vi lever i ett patriarkat eftersom feministerna påstår att vi gör det.

 

Och korrelationen kommer in i samma debatt när det gäller tex börsbolagens styrelsesammansättning. Det sitter onekligen fler män än kvinnor i styrelserna, men det medför inte att männen fått sina positioner för att de är män. Det kan vara så att fler män än kvinnor är beredda att göra det som krävs för att komma till styrelsen, och då kommer fler män att ta sig dit. Men är det verkligen bara för att de är män som de fått sin styrelsepost?

Om någon kan presentera en trovärdig akademisk utredning som visar att flertalet styrelsemedlemmar fått sina poster främst för att de är män måste jag tro den. Och det samma gäller patriarkatet: när någon kan presentera en trovärdig akademisk utredning som visar att vi lever i ett patriarkat kan jag tro det. Att bara peka på några få utvalda män och från dem dra långtgående slutsatser är inte trovärdigt.

 

Jag kommer då till en viktig fråga till (främst) feminister. Ni påstår att vi lever i ett patriarkat. Nåväl, det kanske vi gör. Men kan ni i så fall göra något experiment eller undersökning som i så fall bevisar det? Och finns det någon observation ni kan göra (något resultat ni kan få fram) som skulle omkullkasta teorin om patriarkatet?

Snoppmakt?

Av , , 1 kommentar 0

Frida Boisen skriver i sin debattartikel om att det är dags att lagstifta bort snoppmakten. Av det hon skriver innan hon kommer till ordet ”snoppmakten” gissar jag att hon menar ”män”, eller åtminstone mäns överrepresentation i bolagens styrelser.

 

Hon vill alltså införa en inkvotering av kvinnor. Jag har inga problem alls med att det sitter kvinnor i styrelserna till företag/föreningar/organisationer.

 

Men jag har en stor reservation. En mycket stor reservation. Jag tycker faktiskt att de måste ta sig dit av egen kraft. De måste skaffa sig den kompetens och den erfarenhet som uppdraget kräver.

 

Om de inte kan konkurrera ut männen som har skaffat sig nödvändig kunskap och erfarenhet kommer styrelsen alltså att vara sämre än den skulle varit annars. Varför skulle man då som företag vilja växa sig så stort att statens inkvoteringsrelger börjar gälla? (Jag utgår från att det skulle finnas någon gräns, under vilken kraven inte skulle gälla.)

 

Och ur det andra perspektivet: hur kul skulle det vara om man fick ett jobb, inte för att man klarar av det, utan för att man råkar ha rätt könsorgan? Vad skulle Frida Boisen säga om hon råkade höra att hennes chef tycker att hon inte är bra nog på sitt jobb, men åtminstone fyller kvinnokvoten?

 

Boisen presenterar en del siffror som stöd för sitt krav på kvotering. Hon skriver:

Mellan 2005 och 2011 steg aktiepriset på företag med minst en kvinna i styrelsen 26 procent mer än för företag med uteslutande män, enligt Credit Suisse. Och de 125 Fortune 500-företag med flest kvinnor i styrelsen levererade 53 procent högre avkastning på eget kapital under 2012 än de 125 företag med sämst kvinnorepresentation, skriver Veckans Affärer.

 

Jag har inte läst undersökningarna/artiklarna hon hänvisar till, och därför har jag några frågor. Svaret kanske finns i underökningarna, men bör i så fall lyftas fram.

Till att börja med undrar jag om Credit Suisses undersökning visar att ökningen i aktiepriset beror på antalet kvinnor i styrelsen. Ungefär det samma gäller Veckans Affärer: visar deras artikel att den ökade avkastningen beror på antalet kvinnor i styrelsen?

För i båda fallen skulle det kunna vara tvärtom: den ökade mängden kvinnor i styrelsen skulle kunna bero på att företaget går bättre än genomsnittet, och de tycker därmed att de kan kosta på sig en (möjligen inkompetent) inkvoterad kvinna. Kanske till och med flera kvinnor…

 

Och bara för att röra runt mer i grytan: Peggy Bruzelius säger i en intervju i SvD att hon frågat en hel del kvinnor om de vill ha chefspositioner, och de tillfrågade kvinnorna har tackat nej. Hur skall man då få kvinnor högre upp i hierarkierna om de själva inte vill? Visst kan man kvotera in även i det läget, men då blir alla lidande.

Dagens garv!

Av , , Bli först att kommentera 0

Jag fick alldeles nyss ett telefonsamtal som jag hade älskat att kunna spela in. Inte för att jag pratade med någon älskad person, den som ringde har jag aldrig pratat med tidigare. Det är innehållet i samtalet som varit kul att ha: den som ringde försökte lura i mig att min dator hade någon digital åkomma som han skulle hjälpa mig åtgärda.

 

Han sprang dock snabbt på ett stort problem: han förutsatte att jag hade en dator med Windows, vilket passar honom bra eftersom han presenterade sig som en anställd på Microsofts supportavdelning. Och det är här hans problem uppenbarar sig: jag använder Linux på min dator! Jag ar använt Linux i tio år vid det här laget, och trivs alldeles förträffligt. Därmed blir de instruktioner han gav mig totalt verkningslösa, redan från steg ett!

 

Samtalet gick ungefär så här:

Uppringaren: God dag, jag arbetar på Microsofts supportavdelning och ringer för att vi kan se att er dator skickar ut oönskade saker på internet. Vill ni ha hjälp att åtgärda detta?

Jag: Gärna.

U: Sitter ni framför er dator nu?

J: Ja.

U: Är datorn igång?

J: Ja, jag ser på en video på Youtube just nu.

U: Bra. Titta nu på ert tangentbord. Längst ner till vänster ser ni en knapp som det står ”CTRL” på. Ser ni den?

J: Ja.

U: Till höger om den finns en knapp med fyra flaggor på. Ser ni den?

J: Ja.

U: Jag vill att ni trycker ner denna knappen och knappen ”R” samtidigt.

J: OK, jag har tryckt ner Windows-knappen och ”R” samtidigt.

U: Vad ser ni på er skärm?

J: Jag ser mina två Firefox-fönster och fönstret med mailhanteraren.

U: Har det inte kommit upp något annat fönster?

J: Nej.

U: Det skall ha kommit upp ett litet fönster till.

J: Det har det inte gjort.

U: Har ni en dator med Windows?

J: Nej.

U: Skitstövel! Klick…