I en artikel i DN anklagar Sametingets vice ordförande Ol-Johán Sikku Sverigedemokraterna för att föra en politik som är ”…ett eko från den tidigare mörkare rasbiologiska eran…”.

Anledningen till detta är tydligen att SD vill ta bort ett krav i lagen. Som det är nu måste man vara same för att få vara verksam inom rennäring, och detta krav vill SD, enligt artikeln, ta bort.

Det är nu det känns som om något krockar i mitt huvud. SD vill ta bort ett krav i lagen som delar in befolkningen i två grupper: gruppen ”samer” och gruppen ”icke-samer”, och för detta får de kritik? Det absolut vanligaste SD kritiseras för är att vara rasister, men när de vill ta bort ett rasgrundat krav i lagen får de kritik för att vara rasister???

Låt mig citera lite valda stycken ur rennäringslagen:

6 § För renskötseln finns samebyar.

….

11 § Medlem i sameby är
1. same som deltar i renskötseln inom byns betesområde,

2. same som har deltagit i renskötsel inom byns betesområde och haft detta som stadigvarande yrke och inte övergått till annat huvudsakligt förvärvsarbete,

3. den som är make eller hemmavarande barn till medlem som avses under 1 eller 2 eller som är efterlevande make eller underårigt barn till avliden sådan medlem.

Jag kanske tolkar lagen fel, men det torde vara uppenbart att det idag bara är samer (eller den som är  gift med en same, eller barn till en same) som får delta i rennäringen. Inte nog med det, samen i fråga måste vara medlem i en sameby.

Om jag tolkar vice-ordförande i Sametinget är inte dessa krav ”rasbiologi”, däremot är det ”rasbiologi” att vilja ta bort kravet att man skall vara same! För mig framstår det som att någon tolkar ord helt fel, och det är inte jag…

————-

Det kan vara så att Sametinget vill bevara den samiska kulturen, vice-ordförande säger

– Ska man öppna renskötseln utarmas den samiska kulturen eftersom den är knuten så nära till rennäringen och naturen.

Men att den samiska kulturen skulle vara hotad tycker jag inte är en vettig anledning för att utesluta icke-samer ur rennäringen. Det, om något, är rasism.

Jag kan mycket väl tänka mig att den samiska kulturen är hotad, samerna är till antalet inte särskilt många, och de bor utspridda över stora delar av Skandinavien. Men i så fall borde väl Sametinget försöka få fler samer att engagera sig i rennäringen, om den är så central för samisk kultur som Sikku verkar vilja göra gällande.

I den diskussion som har uppstått på Edward Riedls blogg (jag kommenterar här) om att Socialdemokraterna verkar vilja införa båtskatt har det nämnts att lyx/nöjen inte skall vara undantagna från skatt.

Rent principiellt har jag inget emot en båtskatt, men det måste i så fall finnas vettig grund till den. ”Lyx/nöjen” tycker jag inte är en vettig grund.

Lek med tanken att jag sparar så mycket pengar jag kan hela året, och när det äntligen är sommar så tar jag semester från jobbet och drar iväg till Kanarieöarna, Thailand, Australien eller någon annan plats utomlands på semester. Jag bränner alla mina besparingar på semestern, inget är för dyrt så länge det finns pengar på bankkontot. Eftersom jag är utomlands när jag spenderar mitt kapital lär i stort sett inget komma svenska staten till del.

Lek med en annan tanke: att jag sparar så mycket pengar jag kan hela året, och när det äntligen är sommar så tar jag semester från jobbet och drar iväg med min segelbåt till Höga Kusten. Väl där betalar jag de hamnavgifter som gäller där jag förtöjer, jag köper den mat jag behöver, fyller på förrådet med toapapper när det blir tomt och så vidare. De pengar jag spenderar kommer det lokala näringslivet till del, och genom momsen tillfaller en hel del av dem den svenska staten.

Enligt diskussionen som uppstod på ERs blogg skall min semester i första alternativet inte vara belagd med någon ”lyxskatt”, men i det andra fallet skall det vara ”lyxskatt” på den.

Vari ligger skillnaden? Är det så att jag inte betalar nog med skatt när jag köper saker inom landet, men betalar för mycket skatt när jag köper saker utomlands? Om det är detta som är anledningen till båtskatten kan jag berätta att det redan idag går att köpa det mesta man behöver i livet via internet, och få det levererat från utlandet. Därmed skulle svenska staten gå miste om en del momsintäkter.

————-

Om det är så att båtskatten skall tas ut för att de som äger båtar till stor del ägnar sig åt att smita från skatterna ser jag inte hur någon kan hoppas att en båtskatt skulle hjälpa. Om man smiter från en skatt kan man lika gärna smita från en annan, det är bara hur man gör smitandet som skiljer. De enda som lär betala en eventuell båtskatt är de som inte har möjlighet att komma undan den, och resultatet för staten lär bli att fler smiter från skatter, inte bara båtskatten utan andra skatter också.

Om nu en båtskatt skall införas för att många smiter från inkomstskatterna (vilket jag gissar det främst gäller), är det då inte bättre att se över inkomstskatterna och hur dessa tas ut? Att införa en annan skatt för att ”fixa” ett helt orelaterat fel i skattesystemet tycker jag är att gå fel väg, då är det bättre att fixa felet istället för att skyla över det med något annat. Om en patient med brutet ben kommer till en läkare får inte patienten en hög med smärtstillande piller och uppmaningen att återkomma när pillrena är slut. Patienten får benet gipsat, för att ta hand om problemet!

Edward Riedl skriver här om att Socialdemokraterna vill införa en del saker som diskuterats tidigare. Det gäller båtregister, båtskatt och båtkörkort. Nu framgår det inte vilka källor ER har till det, men för diskussionens skull utgår jag från att det stämmer.

Min egen inställning till dessa tre förslag är radikalt olika. Båtkörkort har jag, principiellt, inget emot. Som det är idag kan du köpa en motorbåt med hur mycket motorstyrka som helst, och du får köra den utan att ha någon utbildning alls. Tänk dig motsvarande situation på våra vägar: du går in i en affär, köper en splitter ny Formel 1- bil, och får köra den på allmänna vägar, utan att ha körkort alls. Och det får du göra även om du bara är tio år gammal!

Jag tycker att det vore lämpligt med en nere gräns, under vilken man inte behöver båtkörkort. Gränsen kan vara både storlek och fart: kanske max sju meter lång och max sju knops fart. Den gränsen finns sedan tidigare (även om den gäller något helt annat än kravet på båtkörkort), och den tycker jag är rimlig för ”flytande cykel”. Visst kan man även med en båt i denna storlek åstadkomma skada både på person och sak, men om man är det minsta försiktig så går det att undvika.

Vidare tycker jag att det vore lämpligt med en övre gräns: om din båt går snabbare än denna gräns behöver du lite mer utbildning. Tänk dig skillnaden mellan att köra en Folkabubbla och att köra en trimmad sportbil á la Ferrari. På havet är skillnaderna troligen större än de är på land, så jag ser inget illa i att kräva mer kunskap av dem som har snabbgående båtar. Exakt var gränsen borde gå har jag inte bestämt mig om, men någonstans mellan 15 och 25 knop låter rimligt tycker jag. Farterna motsvarar 28 respektive 46 km/h.

Den största anledningen att jag tycker det är acceptabelt med denna andra gräns för båtkörkort är att havet och båtar inte är ”bara” en våtare version av vägen och bilar. Till att börja med är havet inte tillrättalagt alls, vilket vägar är. Du kan aldrig förutse hur havet kommer att vara på andra sidan om vågen du har framför dig. Dessutom finns det en väsentlig skillnad mellan båtar och alla landsfordon: de senare har en broms, vilket inga båtar har. Det ställer högre krav på båtföraren att denne skall veta vad denne gör, och hur båten kommer att reagera i varje given situation.

—————-

Vad gäller båtskatten som Socialdemokraterna tydligen vill införa är min inställning helt annorlunda. Jag är tämligen negativ till den, men innan jag slutligen bestämmer mig för min inställning har jag en serie frågor:

– av vilka skäl skall skatten införas? När skatten senast var aktuell (för 10-25 år sedan) pratades det yvigt om ”rättviseskäl” utan att närmare precisera dessa. Gäller denna ”rättvisa” fortfarande, eller är det nya skäl som kräver att det införs en båtskatt?

– finns det något problem som S hoppas lösa genom att införa en båtskatt? Att där är skatt (utöver moms och andra skatter som finns på alla varor) på tobak och sprit kan jag förstå, då dessa skadar folkhälsan, och då är det rimligt att varorna beskattas för att bekosta den extra kostnad som uppstår. Men finns något liknande för båtar?

– om skatten skall införas ”bara” för att stärka statskassan tycker jag att det är en av de sämsta skatter man kan införa, då båtar är ganska enkla att flytta på. De flesta båtar går att flytta på inte bara inom landet, utan de går att flytta ut ur landet.

—————-

Vad gäller båtregistret så inser jag att det är ett krav om man vill kunna införa en båtskatt. Men jag tycker inte att vi skall ha en båtskatt, och då undrar jag vad vi skall med ett båtregister till. Visst kan jag komma på en anledning till att det skulle vara praktiskt, tex stöldskydd, men mer än så kommer jag inte på.

Och även om båtregistret skulle vara motiverat ur stöldskyddssynvinkel så uppstår det en fråga: de båtar som jag gissar är attraktiva att stjäla är antingen små motorbåtar (tänk en längd på upp till 5 meter och en utombordsmotor på kanske 10 hästar) som man enkelt kan få upp på ett släp och köra iväg med, eller så är det större, ganska snabba, motorbåtar som man stjäl medan de ligger i vattnet. I detta senare scenario fraktar man båten så långt man kan när man väl stulit den. Det är något man planerar, och om det införs ett båtregister kommer de som stjäl dessa stora båtar att lösa problemet genom att förfalska dokumenten som behövs. Eller genom att ta den stulna båten ut ur landet och sälja den där.

För de båtar som förs ut ur landet för att tjuvarna skall kunna sälja dem hjälper inte registret, med mindre än att det minst täcker in hela EU, men hellre hela världen. Detta hjälper dock inte mot korrupta myndigheter (det kan inte vara ren slump som gör att så många stulna lyxbilar spåras till Östeuropa där de plötsligt verkar ha importerats helt lagligt…).

Då uppstår det en fråga i mitt huvud: om ett båtregister ger så lite nytta (ingen alls som jag ser det), vad skall vi ha det till?

Edward Riedl skriver om att Miljöpartiet vill göra det dyrare för bilägare. Han skriver ytligt om vad Moderaterna vill göra. Och så långt har jag inga synpunkter, men jag skulle vilja lyfta debatten till en högre nivå.

Ingen lär väl säga emot om jag påstår att dagens bilar inte är idealiska för persontransporter inom tätorter. För min egen del tycker jag att det är för krångligt att hitta någonstans där jag kan parkera bilen, och när jag väl parkerat den har jag ofta några minuters promenad för att ta mig dit jag egentligen vill komma.

Och buss är inte mycket bättre: jag måste ta mig till närmaste busshållplats och vänta på att bussen skall komma, för den går ju inte bara för att jag kommer till hållplatsen och vill åka. Sedan kanske jag måste byta buss, eftersom alla linjer inte går till alla platser. Och när jag kliver av bussen lär jag inte vara precis där jag vill vara, utan jag har en bit att promenera.

Hur är det då med cykel? För min egen del kan jag inte säga annat än att det fungerar bra för mig. Jag bor i Holmsund och om jag skall till Umeå cyklar jag hellre än tar bilen: jag slipper vänta på ett visst klockslag (tänk busstidtabell), jag kan oftast parkera precis utanför där jag faktiskt vill vara, den är gratis att parkera och billig i drift.

Det hör dock till saken att jag inte har en hoj som alla andra, jag har en liggcykel, vilket gör att jag sitter bekvämare och kan hålla högre hastighet än de flesta med ”vanlig” cykel. Jag tycker därmed inte att det är något problem att cykla in till Umeå, om vädret tillåter.

Men det är inte helt smärtfritt, det finns en del saker som jag tycker kan bli bättre. En del saker är enkla, medan andra kräver mer.

Till att börja med tycker jag att cykelbanorna i Umeå, på vissa platser, är dåliga. Ibland rent usla.

Det kan vara tex att det har grävts hål i cykelbanan för att lägga rör, men när arbetet är klart har det inte lagts på ny asfalt, eller för lite asfalt. Cykelbanan får då karaktär av puckelpist, vilket inte inbjuder till vardagscykling.

På några ställen är det inte skyltat att det finns en cykelbana, vilket för min del medför att jag håller mig på vägen, och delar denna med bilar, bussar och lastbilar. Inte särskilt kul för någon.

Jag har också sett, på en del platser, att övergången mellan vägbana och cykelbana är kantstenen som skiljer trottoaren från vägbanan. Är det verkligen tänkt att cyklister skall behöva stanna och lyfta upp sina fordon för att komma till cykelbanan? Kan du tänka dig att övergången från stadstrafik till E4:an krävde att bilföraren stängde av bilmotorn, klev ur fordonet och puttade bilen två meter? För min egen del har jag på en del ställen ett problem som inte berör dem med vanliga cyklar: övergången mellan vägbana och cykelbana är för smal. Min cykel är en trehjulig liggcykel, som är 83 cm bred. Och det är vid framhjulen som cykeln är bredast. Om övergången mellan vägbana och cykelbana är mindre än en meter bred känns det väldigt smalt för mig. Och är den mindre än 84 cm bred är det, i mina ögon, inte en övergång.

Men låt mig dra utvecklingen några år in i framtiden, och gissa vad som kan tänkas hända. Jag kan utan vidare tänka mig att liggcyklar kommer att bli vanligare, framför allt om MP, som Riedl skriver, får bilägandet att bli dyrare. Men låt mig då påpeka att det finns de liggcyklar som kan ta dig längre sträckor snabbare än jag kan med min. Då blir det kanske praktiskt genomförbart att bo upp till fyra mil från sitt jobb i Umeå, och cykelpendla. Då kommer det att ställas högre krav på cykelbanorna än det görs idag: de måste vara jämnare, rakare, med färre farthinder.

Och vidare: det finns redan idag cyklar med elassistans. Varför skulle det inte finnas liggcyklar med elassistans? Kanske till och med helt strömlinjeformade liggcyklar med elassistans. Då skulle det praktiska pendlingsavståndet sträckas ut ännu mer. Men lek med tanken att någon börjar tillverka ett fordon som utåt sett ser ut som en heltäckt liggcykel, men som invändigt är en eldriven bil. Driftkostnaden skulle vara väldigt låg, avgaserna helt borta och parkeringstätheten mycket högre än med dagens bilar.

Jag ser dock några problem med en sådan utveckling. Inte så mycket med utvecklingen i sig, utan med kombinationen av utvecklingen och dagens fordonspark: liggcyklar (vare sig de är eldrivna eller inte) är mycket krockkänsligare än bilar. Vill vi då verkligen att de skall blandas på samma körytor? På vissa ställen kanske det kan vara acceptabelt, jag tror inte att det är bra över allt.

Och vad skall gälla vid parkering? Skall fordon som kan parkeras 2-5 gånger tätare än dagens bilar betala lika mycket som bilar? Det är förstås inget större problem, men något att tänka på inför framtiden.

Slutligen har vi frågan om hur vi i framtiden skall kombinera olika transportmedel. Jag åker en eller två gånger om året till Skåne, för att hälsa på resten av familjen. Av bekvämlighetsskäl tar jag i stort sett alltid bilen, även om jag är ensam i den. Anledningen är att familjen är utspridd över två orter, med två timmars bilresa mellan sig. Att ta tåget till Skåne gör det alltså onödigt besvärligt för mig att ta mig från ena till andra orten, och jag kan dessutom inte åka omkring och fotografera, vilket jag uppskattar.

Men om jag på ett smidigt sätt kunde få med mig min cykel på samma tåg som jag själv åker då skulle jag låta bilen stå kvar här hemma och ta tåget ner till Skåne och sedan sköta all transport med min cykel. När jag senast undersökte saken gick det inte att få med sig cykel på tåget alls, och då väljer jag bort tåget som transportmedel. Jag tror detta är något vi som nation måste se till att ändra på, om vi vill framstå som miljövänliga.

—————————

För den intresserade har Youtube en del klipp som är värda att titta på:

VM i cykling: du har 8 km att accelerera, och din fart mäts de sista 200 metrarna, snabbast vinner

en man pendlar med delvis övertäckt liggcykel, och visar med instrument sin fart, hjärtfrekvens och lite annat

Edward Riedl skriver här om att hot mot demokratin måste tas på allvar. Och det håller jag med om. Men jag tycker att det inte räcker. Åtminstone inte så som Sverige fungerar nu.

Låt mig föreslå ett tankeexperiment. Tänk dig en liten stad med låt säga 10 affärer. Dessa tio har inget särskild rånskydd. Förr eller senare kommer någon brottsling på detta, och rånar en av affärerna. Eftersom polisen inte kan knyta honom till något kan han fortsätta med sina rån, och snart har han rånat fem affärer till.

Är det någon som tror att de affärer som inte rånats än kommer att förbli passiva? Att de som rånats inte kommer att göra något för att skydda sig i framtiden?  Jag tror att de kommer att göra en hel del för att inte bli nästa offer, eller offer en gång till. Och det är här jag tycker det uppstår något jag inte gillar: de åtgärder affärer kan ta för att ”slippa” bli rånade kostar pengar. Och den enda källa till pengar som affärerna har är kunderna. Med andra ord måste kunder till affärerna betala för affärernas rånskydd.

Är det rimligt?

Till viss del är det det, tycker jag. Men jag tycker också att de som döms för något brott borde betala en del av de kostnader som uppstår när resten av samhället försöker skydda sig mot deras brottslighet. Hur stor del av kostnaderna som brottslingarna själva borde täcka vet jag inte, det är kanske sådant som måste bestämmas från fall till fall. Det är ju trots allt brottslingarnas agerande som ger upphov till andras kostnader.

Min vanlige meningsmotståndare Conny Forsström skriver här att syftet med EU är att hålla nere lönerna för ”gräsrötterna”.

Jag tycker han därmed talar om att han har inte koll på modern europeisk historia, och effekterna av denna. Om man kan sin historia vet man att det moderna EU har sina rötter i Europeiska kol- och stålgemenskapen. Denna i sin tur hade som främsta syfte

…att bidra till ekonomins utveckling, utvecklingen av sysselsättningen och förbättrandet av medborgarnas levnadsstandard.

Citatet kommer från stycket som inleder avsnittet om syfte och konsekvenser i Wikipediaartikeln om EKSG.

Om jag får ta mig friheten att omtolka de officiella syftena lite så tycker jag att det dolda (dvs inte officiellt uttalade) syftet med EKSG var att se till att det blev fred i Europa. Och på den fronten tycker jag att EKSG (och senare EU) har lyckats bra: inga av de länder som ingått i gemenskapen har varit i krig med något annat land inom gemenskapen sedan gemenskapens grundande.

Enligt samma Wikipeidaartikel som jag länkar till ovan har det inte varit fred i Europa så länge som det varit sedan EKSG grundades på de senaste 2000 åren. Kan man då verkligen avfärda EKSG/EU med att dess enda syfte är att pressa ner arbetarnas löner?

Johan Wiman skriver här en artikel om hur världens samlade rikedomar fördelar sig. Och den får mig att fundera lite.

Till att börja med undrar jag lite över hur banken som gjort undersökningen har räknat. Det spelar i sammanhanget ingen större roll, men ta tex någon indianstam i Brasiliens täta regnskog: det är möjligt att de inte ens har ett sådant begrepp som ”pengar” utan sköter sitt liv med bytesaffärer. Hur skall detta värderas i pengar?

En lite allvarligare fundering är hur banken tar hänsyn till varierande köpkraft. Nu menar jag inte att tex amerikanska dollarn är värd mindre än engelska pundet, utan att samma valuta kan köpa dig mer eller mindre beroende på var du använder den. Om jag skall köpa mig en biljett för att se senaste Hollywoodfilmen på bio så gissar jag att biljetten kostar mer i US-dollar i New York än i Calcutta. Det går helt enkelt inte att jämföra priser rakt av, utan att ta hänsyn till den lokala marknaden och dess köpkraft. Det är möjligt att Credit Suisse har räknat med detta i sin undersökning, men det framgår inte av artikeln.

Artikeln har en rubrik som antyder vad skribenten tycker om de fakta som banken har grävt fram: ”Så orättvist fördelas världens rikedomar”. Utan att gräva ner mig i någon definition av kan jag väl hålla med om att rikedomarna är orättvist fördelat.

Men där är en fråga som jag tycker måste besvaras innan jag verkligen håller med om att förmögenheterna är orättvist fördelade. Nämligen frågan: hur har det blivit så som det är?

Bara för att ta ett exempel: Bill Gates. Han startade ett företag som gick oerhört bra, och han blev en av världens rikaste individer som ett resultat. Det tycker jag inte är fel. Skall man straffa Bill Gates (och andra samma sits) för att de har startat företag som gått/går bra? Om man gör det så tar man bort incitamentet att driva företag alls, och då blir det inga företag kvar. Och utan företag vars ägare vill få vinst, blir det inga pengar till staten.

Hur skall den ekvationen gå ihop?

Conny Forsström skriver här en liten analys, inför kommande val, om hur man bör rösta. Men jag tycker att hans analys är väl enkel.

CF skriver:

Jag läste i en kommentarstråd där någon skrev hur de minsann skulle läsa på inför valet och rösta därefter. Läsa på? Politik handlar om den syn man har på människa respektive samhälle och kapital.

Det första jag undrar över är vad CF har emot att vi som skall rösta sätter oss in i vad de olika partierna har för något på sina program. Om jag inte kan bestämma mig för något parti är det väl en utmärkt idé att kolla upp vad partierna vill åstadkomma, om de får makten att göra som de vill. I bästa fall kanske jag ”bara” velar mellan två partier, i värsta fall kan jag inte alls bestämma mig, och då tycker jag att det är min demokratiska plikt att sätta mig in i vad partierna vill. Och då hjälper det inte med att bara lyssna på intervjuerna på TV/radio, jag bör ta mig tid att läsa partiprogrammen.

Och vad gäller politiken tycker jag CF har fel där med: för mig är inte politik vilken syn jag har på samhället och kapital, utan hur jag skulle vilja att samhället fungerade.

CF fortsätter:

För den som ser människan som en förbrukningsvara i jakten på ackumulerat kapital så torde rösten vara självklar, höger. Alla som vill att samhället och livet ska präglas av ständig tävlan och utslagning bör rösta höger. Den som ser den svage som värd att lämnas åt sitt öde torde ha sin politiska hemvist till höger. När man anser rikedom respektive fattigdom, arbetslöshet respektive arbete, sjukdom respektive hälsa, vara ett individuellt val och sålunda oberoende av samhällsstrukturer, är en högerröst en självklarhet.

Mina politiska åsikter ligger till höger på den ordinarie politiska skalan, men jag ser inte människor som förbrukningsvaror. Jag tycker heller inte att den svage skall lämnas åt sitt öde. Inte heller rikedom/fattigdom, arbetslöshet/arbete, sjukdom/hälsa tycker jag är bara ett individuellt val. Visst ingår lite av individuellt val i dessa senare, men det påverkas av mer än bara individuella val.

Conny skriver vidare:

För oss andra, som ser människan som samhällets och tillvarons mittpunkt torde vänstervalet vara naturligt.

Nu tycker jag att CF går väl långt. Jag tycker nämligen att människan är samhällets nav, och allt kretsar runt människan. Men jag håller inte med om ”vänstervalet vara naturligt”.

Kanske är skillnaden mellan CF och mig inte större än att jag betraktar människan som en individ, medan CF (kanske) betraktar människan som en medlem i ett kollektiv. Därmed kan vi från samma grundsyn komma fram till helt olika slutsatser.

Detta kan komma att bli ett överteoretiskt inlägg, men jag försöka skriva begripligt.

Till att börja med är inlägget en fortsättning på mitt förra inlägg, men också en uppmaning till andra debattörer. Kanske främst feminister, men egentligen alla som påstår något.

Det finns något som inom vetenskap kallas ”falsifierbarhet”. Kanske lite förenklat betyder ordet att något någon har sagt kan testas och eventuellt påpekas vara falskt.

Om jag tex påstår att jag i just detta ögonblick håller i en blå penna är uttalandet falsifierbart: man behöver bara undersöka mina händer för att se om jag håller i en blå penna eller inte.

Men om jag istället påstod att jag äger en blå penna är uttalandet inte falsifierbart i praktiken: jag behöver inte ha pennan hos mig för att den skall vara min, jag kan ha lånat ut den till min kusin i nya Zeeland. I teorin skulle uttalandet vara falsifierbart, men inte i praktiken.

Vidare: lek med tanken att jag påstod att i en rätvinklig triangel så är hypotenusan (den längsta sidan) en enhet längre än den längsta katetern. Jag presenterar följande siffror som stöd till min teori:

3, 4, 5

5, 12, 13

7, 24, 25

11, 60, 61

13, 84, 85

Visst är listan bra? Men den visar bara en oändligt liten del av alla tänkbara rätvinkliga trianglar. Och det räcker med att göra ett enkelt tankeexperiment för att visa att mitt påstående inte stämmer: ta den minsta av dessa trianglar (3, 4, 5) och fördubbla länden på alla sidor. Triangeln kommer fortfarande att vara rätvinklig, men dess sidor kommer att vara 6, 8 och 10 enheter långa. Därmed faller mitt påstående om rätvinkliga trianglar.

Mitt uttalande om rätvinkliga trianglar är falsifierbart: man behöver inte testa alla möjliga varianter för att kunna fastställa att uttalandet är falskt. Men om jag däremot påstod att summan av kvadraterna på katetrarna är kvadraten på hypotenusan i en rätvinklig triangel så skulle mitt uttalande vara sant (läs på om Pythagoras sats om du inte tror mig).

En viktig fråga man kan ställa till dem som presenterar en teori är om det finns någon observation eller något experiment som skulle göra deras teori värdelös. Om någon tex hade frågat Newton om hans gravitationsteori kunde han ha svarat att teorin vore värdelös om han släppte ett äpple och det ramlade uppåt. Observationen att äpplet faller uppåt har alltså gjort teorin om gravitationen falsk och värdelös.

Korrelation är något helt annat: det är ett mått som berättar hur väl två (kanske fler) företeelser samvarierar. Om du ändrar i ena skall den andra ändras i motsvarande grad för att det skall finnas en korrelation. Ett enkelt exempel är en bil: korrelationen mellan bilens fart och motorvarvtalet är perfekt. Om du ändrar den ena kommer den andra att påverkas i motsvarande grad. För enkelhetens skull utesluter jag sådana saker som att bilen kan rullas nerför en backe eller att man kan slira med kopplingen.

Men att saker har en perfekt korrelation betyder inte att de nödvändigtvis beror på varandra. De kanske inte ens har något gemensamt alls. Eller det kan vara så att båda beror på en tredje företeelse. Man bör därför vara försiktig med att dra slutsatser innan man vet hur företeelser hänger ihop.

Ett enkelt exempel för att visa vad jag menar: ta kopplingen mellan polistäthet och brottstäthet. I vissa områden är det mycket brott och mycket poliser. I andra områden är det mindre brott och mindre poliser. Skall man då dra slutsatsen att man kan minska ett områdes brottslighet genom att minska antalet poliser i det?

Var kommer då feminismen in i bilden? För min del kommer den in i bilden när feminismen påstår att vi lever i ett patriarkat.  När någon i debatten bett om bevis för det verkar det inte finnas några som går att testa. Det blir lite av att vi lever i ett patriarkat eftersom feministerna påstår att vi gör det.

Och korrelationen kommer in i samma debatt när det gäller tex börsbolagens styrelsesammansättning. Det sitter onekligen fler män än kvinnor i styrelserna, men det medför inte att männen fått sina positioner för att de är män. Det kan vara så att fler män än kvinnor är beredda att göra det som krävs för att komma till styrelsen, och då kommer fler män att ta sig dit. Men är det verkligen bara för att de är män som de fått sin styrelsepost?

Om någon kan presentera en trovärdig akademisk utredning som visar att flertalet styrelsemedlemmar fått sina poster främst för att de är män måste jag tro den. Och det samma gäller patriarkatet: när någon kan presentera en trovärdig akademisk utredning som visar att vi lever i ett patriarkat kan jag tro det. Att bara peka på några få utvalda män och från dem dra långtgående slutsatser är inte trovärdigt.

Jag kommer då till en viktig fråga till (främst) feminister. Ni påstår att vi lever i ett patriarkat. Nåväl, det kanske vi gör. Men kan ni i så fall göra något experiment eller undersökning som i så fall bevisar det? Och finns det någon observation ni kan göra (något resultat ni kan få fram) som skulle omkullkasta teorin om patriarkatet?

Frida Boisen skriver i sin debattartikel om att det är dags att lagstifta bort snoppmakten. Av det hon skriver innan hon kommer till ordet ”snoppmakten” gissar jag att hon menar ”män”, eller åtminstone mäns överrepresentation i bolagens styrelser.

Hon vill alltså införa en inkvotering av kvinnor. Jag har inga problem alls med att det sitter kvinnor i styrelserna till företag/föreningar/organisationer.

Men jag har en stor reservation. En mycket stor reservation. Jag tycker faktiskt att de måste ta sig dit av egen kraft. De måste skaffa sig den kompetens och den erfarenhet som uppdraget kräver.

Om de inte kan konkurrera ut männen som har skaffat sig nödvändig kunskap och erfarenhet kommer styrelsen alltså att vara sämre än den skulle varit annars. Varför skulle man då som företag vilja växa sig så stort att statens inkvoteringsrelger börjar gälla? (Jag utgår från att det skulle finnas någon gräns, under vilken kraven inte skulle gälla.)

Och ur det andra perspektivet: hur kul skulle det vara om man fick ett jobb, inte för att man klarar av det, utan för att man råkar ha rätt könsorgan? Vad skulle Frida Boisen säga om hon råkade höra att hennes chef tycker att hon inte är bra nog på sitt jobb, men åtminstone fyller kvinnokvoten?

Boisen presenterar en del siffror som stöd för sitt krav på kvotering. Hon skriver:

Mellan 2005 och 2011 steg aktiepriset på företag med minst en kvinna i styrelsen 26 procent mer än för företag med uteslutande män, enligt Credit Suisse. Och de 125 Fortune 500-företag med flest kvinnor i styrelsen levererade 53 procent högre avkastning på eget kapital under 2012 än de 125 företag med sämst kvinnorepresentation, skriver Veckans Affärer.

Jag har inte läst undersökningarna/artiklarna hon hänvisar till, och därför har jag några frågor. Svaret kanske finns i underökningarna, men bör i så fall lyftas fram.

Till att börja med undrar jag om Credit Suisses undersökning visar att ökningen i aktiepriset beror på antalet kvinnor i styrelsen. Ungefär det samma gäller Veckans Affärer: visar deras artikel att den ökade avkastningen beror på antalet kvinnor i styrelsen?

För i båda fallen skulle det kunna vara tvärtom: den ökade mängden kvinnor i styrelsen skulle kunna bero på att företaget går bättre än genomsnittet, och de tycker därmed att de kan kosta på sig en (möjligen inkompetent) inkvoterad kvinna. Kanske till och med flera kvinnor…

Och bara för att röra runt mer i grytan: Peggy Bruzelius säger i en intervju i SvD att hon frågat en hel del kvinnor om de vill ha chefspositioner, och de tillfrågade kvinnorna har tackat nej. Hur skall man då få kvinnor högre upp i hierarkierna om de själva inte vill? Visst kan man kvotera in även i det läget, men då blir alla lidande.