Holmlundsk självkritik

Det är ett intressant och självkritiskt inlägg som Lennart Holmlund och medförfattare i veckan publicerat på VK-debatt. Intressant därför att det än en gång illustrerar socialdemokraternas ambivalens i energipolitiken. Självkritiskt därför att författarna så tydligt beskriver hur socialdemokraterna energipolitiskt hamnat på efterkälken, då man inte förmått anpassa sig till en ny verklighet.

Som bekant har Centerpartiet i mer än 20 år att förändra energipolitiken i Sverige. Vår bärande idé var att de nya lösningarna successivt skulle växla ut kärnkraften. Socialdemokraterna var länge vår samarbetspartner och man gav utåt sett hela tiden intrycket av att vilja ersätta kärnkraften och vilja utveckla de nya energilösningarna.

Det hände i praktiken inte mycket. Tack vare starka danska påtryckningar stängdes visserligen Barsebäck. Men de nya lösningarna lyste med sin frånvaro. Det tillsattes förhandlare, det utreddes. Diskussionerna var oändliga. Men socialdemokraterna fick aldrig ändan ur vagnen.  

Från centerledningens sida drog vi i början av 2000-talet slutsatsen att olika delar av socialdemokratin internt lyckades blockera varann. LO och industrifacken kramade kärnkraft och miljösossarna alternativen. Effekten blev ’på stället marsch’. Och vi såg inga tecken på framgång i ett fortsatt samarbete.

Samtidigt växte medvetenheten om klimatförändringarna. Och vi drog slutsatsen att den allra viktigaste åtgärden i dagsläget, Prio 1, var att storsatsa på att utveckla de ekologiskt hållbara klimatsmarta alternativen. Det var viktigare i dagsläget än fortsätta prioritera kärnkraftsavveckling.   

Maud Olofsson hade förhoppningen att Socialdemokraterna – efter att ha sett samma alarmerande klimathot – skulle orka dra ungefär motsvarande slutsats. Och Maud bjöd därför in till överläggningar för att få en bred uppgörelse. Men hon mötte då samma rödgröna taktiserande som Holmlund et al. nu kritiserar socialdemokraterna för. Därför blev det ingen bred energiuppgörelse våren 2009.    

Diskussionerna inom Alliansen hade en annan prägel. Puckarna var raka. Taktiserandet minimerades. Storsatsningen på att utveckla alternativen var möjlig tack vare att ingen blockerade utvecklingsmöjligheterna. I sin tur har detta gett förutsättningar för att Sverige nu har Europas mest ambitiösa klimatpolitik. Även om det fortfarande finns olika syn på flera energifrågor bland alliansens partier, är det nåt helt annat än det dödläge som uppstod inom (s) när fraktionerna blockerade varann.

Inte minst för svensk basindustri var det mycket lyckosamt att Alliansen både utformade en framsynt kraftfull energipolitik och får fortsätta regera. Vad alternativet i rödgrönt inneburit behöver vi som bekant inte ens spekulera om längre.