Dax sätta punkt.

I april meddelade jag ordföranden i Centerpartiets valberedning Stefan Tornberg, Luleå, att jag inte kandiderar vid årets partistyrelseval. I och med riksstämman i Åre i september sätts punkt för ett uppdrag som engagerat mig under mer än 35 år. Även om jag också i fortsättningen hoppas kunna dra mitt strå till stacken, sätter jag i september punkt för mitt nationella partiuppdrag.

Jag blev som vice ordförande i Centerns Ungdomsförbund ”automatiskt” ersättare i partistyrelsen 1973 och sen ledamot som CUF-förbundsordförande 1974-76 (bilden).

Efter två års paus valdes jag på nytt till partistyrelsen och eftersom ersättare kallades till alla sammanträden kunde jag delta i fullt ut. Voteringar förekom knappast, vare sig under Thorbjörn Fälldins, Karin Söders, Olof Johanssons eller Lennart Daleus styre. När Centerpartiet valde ett verkställande utskott på fem personer 2001, blev jag ledamot. Från att ha varit yngst blev jag äldst i partiledningen. Men nu tackar jag för mig.

Det har varit en lång resa. När jag började på nationell nivå 1968 var Gunnar Hedlund ordförande. Erlander, Sträng och Palme var våra huvudmotståndare. Linjerna var tydliga. Man debatterade en sak i taget. Medlemmar i partierna kunde sakfrågorna långt ute i kvarter och byar. Politiken var gripbar och komplexiteten måttlig. Sakfrågor diskuterades i månader. Och relaterades både till värdegrund och praktik. Den interna trätan och diskussionen inom partierna var i regel aktiv.

Idag är det tvärtom. Komplexiteten hög, liksom tempot. Innan den ena sakfrågan hunnit diskuteras på allvar tar nästa över. Idédiskussionen kommer i kläm. Men så är också den partipolitiska aktiviteten idag högst måttlig i byar och kvarter. De interna diskussionerna beskrivs som ”konflikter”, som kristillstånd, trots att de liksom ”stamceller” vitaliserar och förnyar.

Folkrörelserna var mer anpassade till långsamheten. Men den tiden vill ingen tillbaka till. Utmaningen för Centerpartiet och andra folkrörelser är att lyfta det offentliga samtalet från dagssländor till värdegrund. Då kan samtalen pågå länge.

Samtidigt som jag (och några till) slutar i partistyrelsen finns nu en kö av kompetenta kandidater som vill in. Åtminstone tre vill bli partiledare: Anna-Karin Hatt, Annie Lööf och Anders W Jonsson.

Modellen för öppenhet inför ordförandevalet som Stefan Tornberg och valberedningen nu praktiserar är mycket bra för att vitalisera en folkrörelse. Den ger plats för interna samtal och diskussioner om de olika kandidaterna kring vilka gröna, trygga, socialliberala idéer som ska prägla Centerrörelsens arbete kommande decennier.

Genom åren har jag fört anteckningar om ögonblicksbilder och interna diskussioner och har nu ett stort antal fullskriva anteckningsböcker i bokhyllan. Kanske blir det så småningom dags att summera.

Men just nu dominerar känslor både av glädje och tacksamhet över alla minnen, alla goda vänner runt om i landet och alla upplevelser i stort och smått som arbete i en svensk folkrörelse berikat mitt liv med.