Holmlund – gubbaktig mobbning eller förnyelse?
Jag vet inte om dagens inlägg från Holmlund bara var ett ogenomtänkt exempel på gubbaktig politisk mobbning. Oavsett vilket är det viktigt att partier kan förnya sig i takt med att omvärlden förändras.
På femtitalet var folkpartiet stora. På 70-talet var centerpartiet ännu större. Och nu på 2010-talet är moderaterna störst. Socialdemokraterna låg under hela efterkrigstiden fram till 2000-talet på en relativt stabil 40-45%-nivå, men har det senaste åren dalat rejält och till och med legat under 25 %.
Länge var det bara icke-socialistiska väljare som bytte parti, medan sossar satt nöjda och belåtna. Den socialdemokratiska partitroheten har under de senaste åren snabbt förändrats och blev särskilt tydlig med Juholt. Nu verkar (s) ha återgått till den nivå Juholt där startade. En förklaring verkar vara att hundratusentals socialdemokrater som gick till sverigedemokraterna nu återkommit och en annan att socialdemokrater som Jonas Sjöstedt för en kort stund fick låna, också återgått.
Bägge förklaringarna illustrerar väljarkårens rörlighet. Där det inte längre är så klokt att ta saker för givna.
Utmaningen för alla partier är att visa att de idéer man företräder har tillräcklig relevans i det moderna samhället. Man måste vara beredda att ompröva, slakta gamla kor, våga förnya. Problemet är både att förnyelse tar tid och att förnyelse i sig inte räcker. Förnyelsen måste också upplevas som tillräckligt relevant av väljarna.
Behövs centerpartiet i dagens samhälle? Behövs socialdemokraterna i dagens samhälle? Jag svarar JA på båda frågorna. Bägge partierna har var för sig en särskild folklig förankring långt ute i bygderna – på gott och ont (det är inte alldeles lätt att både förnya och behålla ”det som alltid varit”).
Bägge partierna arbetar nu hårt sina förnyelseprocesser. Men hittills har Centerpartiets hunnit mycket längre i sin förnyelseprocess än var socialdemokraterna gjort.
Senaste kommentarerna