Fullmäktige och kejsarens nya kläder
Fullmäktiges arbetsformer
Västerbottensnytt hade igår ett reportage om att många fullmäktigeledamöter inte sitter klistrade i sina stolar från 09.00-18.00 när det är fullmäktige en gång i månaden. Det är väl knappast någon hemlighet, tvärtom. Våra partier har normalt sett, utsett den som ska upp i debatten att föra partiets talan. Och även om ledamöter går ut ur fullmäktigesalen för att dricka kaffe eller samtala så kan de följa debatten via de högtalare som finns i varje grupprum, i foajén utanför etc. T.o.m. på toaletterna finns högtalarna, så det går inte att missa debatterna. Som en insiktsfull journalist tidigare konstaterat, så kan det vara nog så intressant att följa vad som sker utanför fullmäktigesalen – eftersom det som sker från talarstolen redan är känt och ’old news’.
Det stora problemet med fullmäktigeöverläggningarna är väl snarare att vissa partier har noll disciplin och skickar upp ledamot efter ledamot i talarstolen. Och därmed förlänger debatterna in aburdum så att alla tröttnar. Vi har ju genom åren försökt ha informella överenskommelser mellan partierna om att det räcker med att varje parti skickar upp en person per ärende. Tyvärr är det få partier som upprätthåller den linjen numera. Och debatterna slutar ju ändå på det sätt som alla redan vet. Och konstigt vore väl något annat. Ärendena har ju vanligtvis först behandlats politiskt i någon nämnd eller styrelse, därefter behandlas samma ärende i kommunstyrelsens arbetsutskott eller kommunstyrelsens näringslivs- och planeringsutskott, därefter behandlas samma ärende i kommunstyrelsen och slutligen kommer SAMMA ärende upp i kommunfullmäktige. Tråkigt, kan någon tycka. Men det är så vår demokrati fungerar.
Kejsarens nya kläder
Anar jag en halv reträtt från den gode Nordebo? I lördags fick jag kritik på ledarsidan för att jag hade uttalat mig negativt om ’kiss-konstnären’ förra året. Enligt VK:s ledare får inte politiker vara ’smakdomare’ eller ’recensenter’ av kultur. Nähä. Men när jag då frågar om VK på samma sätt kommer brännmärka politiker som uttalar sig positivt eller hyllar något kulturellt inslag – nja, då blir tonen plötsligt en annan. Det verkar alltså som att politiker visst får vara smakdomare och recencenter i Umeå – men bara om de är positiva till allt som kallas kultur. Man får inte vara negativ, inte ifrågasätta eller vara skeptisk tydligen. Det kallar jag dubbelmoral. Det påminner lite om Sagan om Kejsarens nya kläder. Ingen får säga att kejsaren är naken. Utan politiker förväntas blint stå och applådera allt som vissa väljer att kalla kultur.
