32 procent av svenska journalister skulle rösta på Vänsterpartiet – Sveriges gamla kommunistparti

Av , , 7 kommentarer 26

I Svenska Dagbladet kunde vi för några dagar sedan läsa en artikel som bekräftar bilden att den svenska journalistkåren är mycket vänstervriden. Det är förvisso kanske ingen större nyhet i sig, men återigen bekräftas den opinionsmässiga slagsidan åt vänster. Denna gång i en norsk undersökning, som undersökt partisympatier bland norska och svenska journalister.

”70,7 procent av de svenska journalisterna svarade att man skulle rösta på Vänsterpartiet, Socialdemokraterna eller Miljöpartiet om det var riksdagsval i dag. Bara Vänsterpartiet fick 32 procents stöd och var största parti, mer än dubbla Miljöpartiets stöd på 14,7 procent. Högeroppositionen samlar endast 10 procent, mindre är än de två liberala mittenpartierna som tillsammans får 14,6 procent. ”

Självklart väcker även denna undersökning berättigade frågor om huruvida journalisternas partisympatier påverkar mediebilden och nyhetsrapporteringen. Hur vinklas en nyhet? Vad blir nyheter? Vilka intervjuas? Etc etc. Inte minst gällande public service som utger sig för att vara opartiska och som är skattefinansierade med åtta miljarder kronor per år.

7 kommentarer

  1. Mats Danielsson

    Apropå seriösa underlag när politisk kritik ska föras gentemot journalistik. Här en kommentar från Susanna Kierkegaard som i Örnsköldsvik Allehanda skriver följande:
    Påstå inte att svensk journalistik är vinklad
    Svenska journalister ska granskas, precis som andra makthavare. Men det behövs fler ordentliga undersökningar för att mediekritiken ska bli mer än politiskt spel, skriver Susanna Kierkegaard.
    Svenska journalister ska granskas, precis som andra makthavare. Men det behövs fler ordentliga undersökningar för att mediekritiken ska bli mer än politiskt spel, skriver Susanna Kierkegaard.
    Bild: TT
    Är 70 procent av alla svenska journalister vänster? Siffran sprids efter att en gästkrönika publicerats på Svenska Dagbladets ledarsida under helgen som gick. I krönikan hänvisar skribenten Carl-Vincent Reimers till en norsk undersökning gjord 2019.

    Forskarna intervjuade totalt 213 svenska journalister. En majoritet av dessa uppgav att de röstar på Miljöpartiet, Vänsterpartiet eller Socialdemokraterna. Men varken studien eller dess slutsatser är särskilt tillförlitliga.

    För det första är det bara ungefär en procent av Sveriges alla journalister som svarat på forskarnas enkät
    Journalistförbundets ordförande Ulrika Hyllert kommenterar både ledartexten och den norska undersökningen i ett facebookinlägg (26/7). Hyllert lyfter flera saker som nyanserar bilden av studiens resultat.

    För det första är det bara ungefär en procent av Sveriges alla journalister som svarat på forskarnas enkät. Dessutom har bortfallet varit stort både i Norge och Sverige, då bara 5-10 procent av de som fått enkäten har valt att svara. Med ett så litet underlag blir det svårt att dra välgrundade slutsatser.

    Sigurd Allern, journalistikprofessor vid universitetet i Oslo, är kritisk till studiens höga bortfall. Bland svenska journalister valde hela 95 procent att inte svara.

    – Jag tycker att det är häpnadsväckande högt. Jag skulle normalt säga att sådana studier inte borde ha publicerats, säger Allern till norska journalistförbundets tidning.

    För det andra skriver Hyllert att det inte finns någon forskning som visar på att journalistik påverkas av journalisternas privata politiska åsikter. Även i det fall underlaget för partisympatier hade varit mer välgrundat, hade det alltså inte funnits några vetenskapliga belägg för att svensk nyhetsrapportering därmed skulle vara vänstervriden.

    Tvärtom visar en svensk undersökning från valåret 2018 gjord av Institutet för mediestudier att Socialdemokraterna drabbades hårdast av negativ rapportering i media (Kampen om mediebilden – nyhetsjournalistik i valrörelsen 2018).

    Författarna Bengt Johansson och Jesper Strömbäck konstaterar dock att detta inte berodde på partiskhet bland journalister, utan helt enkelt att Socialdemokraterna sågs som politiska huvudmotståndare både av den borgerliga Alliansen och Sverigedemokraterna. Liknande anledningar låg bakom den negativa rapporteringen om Sverigedemokraterna samma år.

    I ett demokratiskt samhälle ska alla med maktpositioner granskas, inte minst journalisterna själva
    Sammantaget skriver Johansson och Strömbäck att “det är svårt att se några tydliga drag av politisk partiskhet” i nyhetsrapporteringen under valåret. Man konstaterar att Alliansen “helt klart” gynnades som regeringsalternativ i bevakningen, men att detta berodde på den politiska debatten snarare än någon journalistisk orättvisa.

    Det vore välkommet med fler studier av svenska journalister. Till exempel skulle man kunna undersöka partipolitiska sympatier, klassbakgrund, stockholmscentrering och hur dessa faktorer påverkar nyhetsvärderingen. Mycket har förändrats både i yrkeskårens förutsättningar och det politiska landskapet sedan den senaste stora studien gjordes 2012.

    Ett ordentligt underlag kan förhoppningsvis sätta igång en större diskussion om dagens media. I ett demokratiskt samhälle ska alla med maktpositioner granskas, inte minst journali

    Svara

  2. Pingback: Så var Anders Ågren igång igen | Pigwidgeon

  3. Brorson

    Sign Pigwidgeon angriper för påståendet om vänstervridning hos journalistkåren – och presenterar en lång lista på reformer som M har röstat mot genom åren, bl.a. allmän rösträtt 1904 – 1918, men gör sedan ett präktigt självmål, om syftet var att frita regeringen från skuld för att man tillåtit en statlig myndighet att ta livet av över 5.000 personer i ett experiment med bara delvis begränsad smittspridning. Om M och övriga oppositionspartier har någon skuld i detta, s å är det för att inte tydligt ha anklagat regeringen för att ha låtit denna massdöd.

    Till skillnad mot Pidwidgeon, som tror att han /hon angriper M från vänster, men i själva verket angriper från höger, så kritiserar jag M från vänster. Men P har kanske inte upptäckt att begreppen höger och vänster har bytt plats i svensk politik. M är väl idag närmast att beskriva som ett mittenparti. Att medvetet offra människoliv ”i nationens intresse”, på det sätt som Folkhälsomyndigheten har tillåtits göra är typiskt för fascister och annan extremhöger. När Kristersson har krävt testning, testning och åter testning, så har det snarare varit klassisk vänsterpolitik än klassisk högerpolitik. Samma krav under spanska sjukan för hundra år sedan hade av dåtidens makthavare avfärdats som en provokation från en illvillig socialistbuse i syfte att skada respekten för borgarstatens myndigheter.

    När P räknar upp M:s historiska syndalista glömmer han att när dåvarande högerledaren Arvid Lindman drev igen allmän rösträtt för män, var han väl medveten om att denna rösträtt skulle leda till en ny riksdagsmajoritet, som skulle införa rösträtt även för kvinnor. Att det sedan kom att dröja med den kvinnliga rösträtten beror sannolikt på att Första världskriget kom emellan. När M och dess föregångare röstade mot angelägna reformer, var syftet inte alltid att stoppa reformerna för gott, utan att minska ner reformtakten, så att över- och medelklassen skulle hinna anpassa sig.

    Det var en klok politik. Tillsammans höll dåvarande Högerpartiet och Socialdemokraterna rent åt både höger och vänster. Man talade om ”ett handslag över klasskampens stridslinje” mot fascism, nazism och kommunism. Jag minns hur den gamle arbetarledaren, som då hunnit bli finansminster, Gunnar Sträng, retade gallfeber på extremvänstern med sitt uttalande att ”arbetare och kapitalister sitter i samma båt”. Kommunisterna ville sänka den båten. När Högerpartiet bytte namn till Moderaterna, så antydde det nya partinamnet det jag just har skrivit: moderera.

    När det gick som bäst för Sverige löste moderata direktörer och socialdemokratiska fackföreningsmän svåra frågor tillsammans. Den tiden tycks tyvärr vara förbi, höger har blivit vänster och tvärtom, och Sverige är på väg utför. Jag har länge pläderat för att i parlamentariska jämviktslägen, när inget av blocken kan bilda majoritet, bör S och M bilda regering tillsammans. Men tiden håller på att rinna ut för den lösningen. Det gamla arbetarpartiet (S) har tagits över av ”borgerliga element” som drar partiet allt längre ner i falskvänsterns dy. Arbetarklassen är idag partipolitiskt hemlös.

    Det är så man sak se ”vänstervridningen” i media. Det är en borgerlig sektvänster som har tagit över, inte arbetarklass-vänstern. En sektvänster som försörjs med skattemedel från det arbetande folket, och därför gillar offentlig sektor och höga skatter. Det är detta som för dem är ”vänsterpolitik” – inte vad skattemedlen används till. För tio år sedan gjordes en liknande undersökning av TV-journalisternas partisympatier. Två partier, Mp och V, var klart överrepresentare bland journalisterna med tillsammans 70 %. Två partier var lika tydligt underrepresenterade, nämligen S och M.

    Svara
  4. Jan Sjöström

    Hej.

    Intressant, men i sak inget nytt.

    Ett samhälle styrt av folkets vilja kräver naturligtvis
    fungerande och adekvata kontroller i oberoendets
    tecken. Att medias personal innehar politisk åsikt
    är inte och har aldrig varit hela problemet.

    Att utesluta dessa tillsynsfunktioner skapar oreda,
    d v s demokrati i och under agenda styrda aktivister
    ger inte annat – än förutsättning för anarki. Detta
    oavsett i vilken god vilja omständighet formuleras.

    Att stå upp för demokrati kräver att vi som land tillser
    att ansvar i tjänst återinförs, samt att vi skyddar vår
    demokratis förutsättning via en adekvat författning
    som ger ”skarpa tänder” vad avser konsekvens i
    strid mot.

    I sak grundläggande funktioner kan tyckas, trots detta
    tillåter vi ”folket” den dysfunktionalitet som alltid ser
    dagens ljus när aktivisten (egenintresset) ensidigt
    tillåts måla bilden av vår gemensamma verklighet.

    Saken är viktig, demokrati (hela folkets vilja) är vad
    som fått vårt land att fungera, att vi fortsatt ser skäl att
    ge system vårt stöd kräver mer än floskler i allmän
    och naiv godhet.

    Med vänlig hälsning / Jan

    Svara
  6. Brorson

    Mitt syfte med min förra kommentar var inte att försvara Moderaterna. Det tror jag att de klarar av själva. Men jag blev väldigt upprörd, när en person (PIgwidgeon) , som kanske är vänsterpartist eller i vart fall försvarar V mot kritik, skriver så här:

    ”Man anklagar regeringen och Folkhälsomyndigheten för massmord på gamlingar men ingen diskussion om hur samhället hamnade i den här situationen, hur globaliseringen och den perversa jakten på vinst har åsidosatt allt hållbarhets- och säkerhetstänk eller vilka partier som drivit och stöttat den sortens politik.”

    Vad ska FHM:s s.k. strategi kallas om inte ”massmord”? Det var ett dödligt experiment, som av finansmarknadsminister Per Bolund, mp, förklarades i Expressen-TV i början av juni med att man lyckats förhindra att ”alltför mycket smitta spreds under alltför kort tid”, när strategin i stället borde ha varit att trycka ner smittspridningen så mycket som möjligt. Jag reagerade mot att offren för det livsfarliga experimentet av P avfärdades som ”gamlingar”, alltså människor som ändå skulle dö om ett halvår, ett år, fem år, tio eller tjugo år. Och då var det väl inte så farligt om en statlig myndighet beslöt att det var okej att med berått mot förkorta deras liv med lika lång tid.

    De politiska vänsterns ständiga prat om att skydda de svagaste i samhället föll platt till marken, när det i stället var en kritiserad statlig myndighet och dess dödsbringande experiement som skulle skyddas. Mot kritik. Man ser ju hela tiden hur FHM:s försvarare går till angrepp mot såväl oberoende forskare som den politiska oppositionen för att de över huvud taget vågar öppna käften.

    Det gjorde mig upprörd. Varför har Ulf Kristerhsson, Ebba Busch och Jonas Sjöstedt, som också leder ett oppositionsparti väl tilltagna arvoden som riksdagsledamöter, om de ska tiga när regeringen går riktigt ordentligt vilse och tillåter vad som faktiskt måste beskrivas som ett massmord? Sedan kan man ju undra om journalistkåren (med ytterst få undantag) hade varit lika väldresserad och undergiven den förmodade statsnyttan om vi hade haft en moderatledd regering, och denna regering hade skött sig lika illa, som den regering vi nu har.

    En moderatledd regering, som agerat på samma sätt, hade säkerligen inte undgått anklagelser för fascism. De anklagelserna hade förts fram av Anders Lindbergpå Aftonbladets ledarsida och av Göran Greider på Dalademokratens ledarsida.

    Det är märkligt hur utländska statsmän som Ungerns Viktor Orban, anklagas av svenska debattörer för försök att strypa den fria debatten och granskningen av regeringen och de statliha myndigheterna, när svenska journalister av egen fri vilja agerar på exakt samma sätt. Är Sverige ens en demokrati? Kanske en civil motsvarighet till militärdiktatur, när en enda tjänsteman på en statlig myndighet, med full uppbackning av sin egen myndighet, av regeringen och merparten av media tillåts bestämma över liv och död.

    Svara
  7. Mats Danielsson

    Ursäkta mig, jag trodde denna diskussion/synpunkter handlade om relevansen/trovärdigheten till den norska undersökning som Anders Ågren hänvisade till när han uttryckte huruvida journalisternas partisympatier påverkar mediebilden och nyhetsrapporteringen. Därav mitt citerande av Susanne Kierkegaard synpunkter/kommentar i Örnsköldsviks Allehanda.
    Till de kommentarer som gjorts i denna blogg vill jag säga följande:
    Till Jan Sjöström; Du har absolut rätt i att ansvar i tjänst för offentliga funktioner ska finns och ska krävas. I övrigt så skriver du som som vanligt en obegriplig och högtravande text som i princip inte säger någonting.
    Med vänlig hälsning/ Mats
    Till Brorson; Utifrån ett axplock av vad du skriver. 1) Om dagens journalister:
    ”Det är en borgerlig sektvänster som har tagit över, inte arbetarklass-vänstern. En sektvänster som försörjs med skattemedel från det arbetande folket, och därför gillar offentlig sektor och höga skatter. Det är detta som för dem är ”vänsterpolitik” – inte vad skattemedlen används till”.
    Detta är din högst personliga åsikt och inte en vetenskaplig och vederlagd sanning. Ganska typisk borgerlig åsikt på högerkanten (min analys).
    2) Om Sverige som demokrati:
    ”Det är märkligt hur utländska statsmän som Ungerns Viktor Orban, anklagas av svenska debattörer för försök att strypa den fria debatten och granskningen av regeringen och de statlga myndigheterna, när svenska journalister av egen fri vilja agerar på exakt samma sätt. Är Sverige ens en demokrati? Kanske en civil motsvarighet till militärdiktatur, när en enda tjänsteman på en statlig myndighet, med full uppbackning av sin egen myndighet, av regeringen och merparten av media tillåts bestämma över liv och död.
    Jag har svårt att inte se att det föreligger en fri och öppen debatt i svensk media om hur regering och FHM sköter sig vad gäller corona-pandemin.
    Dessutom vilket svammel om huruvida Sverige är en demokrati i dagens läge och till och med en civil motsvarighet till militärdiktatur? Om Sverige är en motsvarighet till militärdiktatur så kan man ju undra vilka preferenser som du har.

    Med vänliga hälsningar Mats Danielsson

    Svara

Lämna ett svar till Lennart Avbryt svar

E-postadressen publiceras inte med automatik.
Ägaren av bloggen kan dock se ditt IP-nummer samt den epost-adress du anger.

Presentation

Sysselsättning: kommunalråd (M) i Umeå

Ålder: 52 år
Bor: Öst på stan

Familj: gift med Åsa, två bonusbarn

Utbildning: fyraårig teknisk linje på gymnasiet, gjorde värnplikten som kompanibefäl i Sollefteå (I 21) 15 månader, därefter Gymnasielärarutbildningen vid Umeå Universitet. Lärarexamen 1996 i ämnena historia och svenska, och sedan en fil. mag i historia

 

Senaste inläggen
Sök
Kategorier
  • Inga kategorier
Arkiv
RSS Nytt från vk.se