Sluta ge straffrabatter till unga kriminella

Under helgen har jag fått denna insändare publicerad i tidningen Norran på nätet. Läggs upp här på bloggen.

 

Sluta ge straffrabatter till unga kriminella

Brottsligheten går allt längre ner i åldrarna. Inte minst kriminella gäng utnyttjar unga till att utföra allt grövre brott, eftersom de får så låga straff. Detta är en orimlig situation.

Idag finns det kopplat till straffskalan en ”ungdomsrabatt” för gärningsmän som är 18-21 år. Den borde snarast avskaffas, vilket jag argumenterat för under lång tid. Hittade bl.a. en insändare som jag skrev i augusti år 2000 om det här, och dessvärre finns denna principiellt felaktiga rabatt kvar 21 år efter att jag debatterade om det i lokaltidningarna.

”Det är bättre jag gör det nu och får tre år än när jag är 21 och får livstid”. Så resonerar unga gängkriminella. Det vittnar en avhoppare om till SVT.

Vi moderater tycker att den som fyllt 18 och begår brott ska ta sitt straff som en vuxen – och att rabatten ska avskaffas! En grov misshandel eller våldtäkt blir inte mindre allvarlig bara för att gärningsmannen exempelvis är 19 år istället för 22. Självklart ska myndiga personer ta konsekvenserna av sitt agerande. Man ska inte komma undan med betydligt lägre straff, som man tyvärr gör idag. En 18-åring har i regel fått sin strafftid halverad.

Därtill vill vi väsentligt skärpa straff för den person som döms för flera brott i en och samma rättegång. Detta genom att dagens form av mängdrabatt tas bort.

Det är samhällets skyldighet att i första hand skydda de laglydiga medborgarna mot dem som med våld vill förstöra och skada. Hederliga människor ska kunna röra sig tryggt ute, medan kriminella ska sitta inne bakom lås och bom.

 

Anders Ågren

Förbundsordförande, Moderaterna i Västerbotten

 

3 kommentarer

  1. Caanita

    Visst är det märkligt att man vid 18 års ålder får rösta, ta körkort, handla alkohol, gå på restaurang mm, men inte behöver ta ansvar för sitt handlande när det gäller brott?
    För brottsoffret är väl gärningsmannens ålder oväsentlig.
    Självklart ska straffrabatten tas bort, inte minst i förebyggande syfte.

  2. Brorson

    ”Därtill vill vi väsentligt skärpa straff för den person som döms för flera brott i en och samma rättegång. Detta genom att dagens form av mängdrabatt tas bort.”

    Mycket välformulerat. Någon form av mängdrabatt behövs för att vi inte ska få strafftider på fler hundra år. Det är inte alltid meningsfullt att hålla flergångsförbrytare inlåsta resen av deras liv. Framför allt är det dyrt. Livstidsstraff ska var för de allra värst brotten: Folkmord, grova krigsförbrytelser och brott mot mänskligheten (i praktiken mord på ett större antal civila, som inte utgör en speciell ras eller liknande, för i så fall är det folkmord).

    För övriga brott ska livstid inte finnas med i straffskalan, inte ens för en person som begått flera brott med ett sammanlagt straffvärde på fler hundra år. En person, som inte har dömts till livstid, bör tillbringa sin sista tid i livet i frihet. Därför behövs en ny form av mängdrabatt, som för en flergångsförbrytare utgår både från antal brott och hur grova de var OCH förväntad återstående livslängd. Jag har i en tidigare kommentar beskrivit hur jag har tänkt.

    Straffet ska fylla flera syften, men främst av dem ska vara att en brottsling har tagit sig en frihet som han inte haft rätt till och därför ska plikta med förlust av frihet under en viss tid. Därtill kommer att brottslingen ska avskräckas från att begå nya brott för att priset (frihetsförlusten) är för högt samt slutligen att brottslingen ska ”rehabiliteras”. Denna vårdaspekt (brottslingen ses ofta som ett hjälpbehövande offer)har ofta tagit överhanden hos både politiker och domstolar. Ska en brottsling, som ångrar sig så djupt, så att man kan vara säker på att han inte kommer att begå nya brott, inte ha något straff alls? Nej, för det skulle strida mot det överordnade syftet om ett slags betalning för en tagen frihet.

    Det är därför rätt och rättvist att en ångerfull brottsling får sitta inlåst under längre tid än hans rehabilitering egentligen kräver. Med detta sagt, måste vi också tala om motsatsen, att för vissa brottslingar finns inga straff som är tillräckligt långa för att förebygga nya brott av samma person. Om det då gäller en påtaglig risk för allvarlig brottslighet, räcker inte det straff, som kan dömas ut för de begångna brotten.

  3. Brorson

    Därför måste vi i Sverige återinföra påföljden internering (det som i Danmark och Norge kallas förvaring), men avskaffades 1981. Interneringarna kom i Sverige att ersättas med rättspsykiatrisk vård för fullt friska patienter. Under 1990-talet började attfler läkare, som var / är specialister i psykiatri, protestera mot dessa bluffdiagnoser, att de förväntades ljuga om patienternas hälsotillstånd för att skydda samhället mot farliga individer.

    De menade att det s.k. samhällsskyddet var en uppgift för lagstiftarna och rättsväsendet och inte för dem, Jag var själv engagerad i den debatten och försökte en gång arrangera ett möte mellan några politiker och en av den mest omstridda av dessa rättspsykiatriker, som enligt min mening hade helt rätt. Sjuka människor kan begå brott och behöver i så fall vård för sin sjukdom, men brott är ingen sjukdom.

    Vad har då hänt under de tjugo år som gått sedan dess, varunder vi haft både borgerliga och socialdemokratiska regeringar? Absolut ingenting. Riktigt farliga personer släpps ut – i bästa fall efter bara några få år i fängelse .Eller rymmer från en promenad med sina vårdare inom rättspsykiatrin. För sjukvården är de ju patienter, som ska rehabiliteras, och inte farliga förbrytare som samhället måste skydda sig från…

    Politiker och jurister, som inte har ett uns av medicinsk eller psykiatrisk kunskap har bestämt att brott är en psykisk sjukdom. I debatten har man t.o.m framfört åsikten att ”onormala mord” väl ändå måste vara symtom på någon sjukdom. Vilket fick en av de deltagande rättspsykiatrikerna att fråga ”Och vilka mord anser ni jurister är normala?”

    Påföljden förvaring finns alltså fortfarande i Danmark och Norge. I Norge döms en brottsling till fängelse i höst 20 år, vilket är det längsta fängelsestraff som kan utdömas i Norge, eller till förvaring under 21 år, med möjlighet till förlängning vart 5.e år, om någon åklagare så begår. Jag ser en risk med detta system, att när brotten börjat falla i glömska, att massmördarenBreivik släpps ut efter tio eller tjugo år.

    Mitt förslag är att förvaringen ska komma efter fängelsestraffet för de begångna brotten som en extra påföljd, med möjlighet för den internerade att vart 5:e är begära att förvaringen upphör. Både initiativet och bevisbördan för att förvaringen sa upphöra kommer med den modellen att ligga på den internerade själv.

    Efter mord på vem kvinnor under två veckor har regeringen återigen lovat åtgärder ”ad hoc”, samma tgärder som utlovades förra gången, men inte har genomförts och inte kommer att genomföras. bl.a.elektronisk fotboja – som om en sådan skulle stoppa en mördare. Enligt min mening har det blivit för mycket ”ad hoc” i den kriminalpolitiska debatten, Den ena straffskärpningen efter den andra utlovas, vilket riskerar en snedvridning av straffsystemet. I bästa fall blir det skärpta straff för de medialt mest uppmärksammade brotten.

    Det behövs ett mer genomtänkt och sammanhållet straffsystem. Och påföljden förvaring måste återinföras för de farliga återfallsförbrytare, som inga straff biter på.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte med automatik.
Ägaren av bloggen kan dock se ditt IP-nummer samt den epost-adress du anger.