Sju förlorade år börjar närma sig åtta – Sverige behöver en borgerlig regering som får ordning på landet!

I söndagens Folkbladet skriver jag på insändarsidan, om sju förlorade år som närmar sig åtta år. Sverige förtjänar en stabil borgerlig regering! Insändaren läggs som vanligt upp här på bloggen också.

 

Sju förlorade år för Sverige

Så blev Magdalena Andersson (S) till slut ny statsminister. Men efter att ha varit med och styrt landet i sju år i rad, med ökad brottslighet och segregation som resultat, presenterar Andersson inte ett enda nytt förslag för att lösa samhällsproblemen i sin regeringsförklaring.

Utvecklingen i vårt land går sedan länge åt fel håll, trots Stefan Löfvens bisarra uttalande om att det har varit ”sju fantastiska år”. Nedan finns ett axplock av vad Socialdemokraterna har misslyckats med:

– Brottsligheten

– Energipolitiken

– Arbetslösheten

– Migrationen

– Integrationen

– Tryggheten

– Klimatpolitiken

Sju förlorade år börjar närma sig åtta. Sverige behöver en ny stabil regering – ledd av Moderaterna – som ser problemen och har förmågan att lösa dem. Vi måste få ordning på Sverige igen!

 

Anders Ågren

Förbundsordförande

Moderaterna i Västerbotten

3 kommentarer

  1. Jonas

    Du har helt rätt att dom förlorade åren vill vi inte ha igen. Det är ju ganska många år sedan, så vi får hoppas på 4 år med Magdalena och Socialdemokraterna. MSDKDL-trojkan vill vi ju under inga omständigheter ha.

  2. Brorson

    Ulf Kristersson säger att vi nu har den svagaste regeringen sedan 1979, medan jag tror att vi nu har den starkaste regeringen sedan 2014. Men det beror på hur Magda lyckas hålla extremvänstern och antisemitismen inom sitt eget parti stången. Dessa destruktiva krafter har, såvitt jag kan se, inte längre stöd av lika destruktiva krafter inom regeringen. Detta efter Per Bolunds panikartade avhopp, då han drog med sig det kvinnliga språkröret och resten av MP-ministrarna. De kvinnliga språkrören, det senaste inget undantag, har alltid stått i ett lydnadsförhållande till det manliga språkröret. Så har det varit med jämställdheten i det partiet.

    En minoritetsregering blir inte en stark regering, för att den består av flera partier – i synnerhet inte om det mindre partiet bedriver ren utpressningspolitik mot det större partiet. I så fall är det bättre om det mindre partiet är ett stödparti utanför regeringen. Det gynnar ju också det mindre partiet, som har större frihet att – utanför de slutna rummen – säga vad det egentligen tycker, utan att regeringen därigenom tar allvarlig skada. Vilket jag tycker att även Kristersson ska tänka på vid kommande regeringsförhandlingar. Vänsterpartiet har under decennier varit den där effektiva blåslampan från vänster från sin position som stödparti till S utanför regeringen. En liknande roll torde vara lockande även för SD, som håller på att bli alltför lika M.

    Stefan Löfvéns enda mål som statsminister har uppenbarligen varit att ta makten till vilket pris som helst och behålla makten till vilket pris som helst. Och priset har varit den svenska arbetarrörelsen, som nu torde vara bortom all räddning. Löfvén ville splittra borgerligheten, men i stället har han splittrat LO och dessutom splittrat LO från SAP. Och nu har han lämnat det sjunkande skeppet till sin andre styrman Magdalena Andersson. Under den senaste mandatperioden har regeringen Löfvén inte haft majoritet ens med stöd av jökpartierna C och L. utan har varit beroende av oppositionen för att få ingenom sina förslag. Han har dessutom haft ett förbud från C att ens prata med sossarnas gamla stödparti, V.

    Den nuvarande minoritetsregeringen har ett mycket större förhandlingsutrymme, som begränsas bara av vänsterextremisterna inom det egna partiet. Men utan stöd av miljöpartisterna i regeringen torde de har mindre att säga till om. För att lyckas måste Magda bedriva klassisk vågmästarpolitik och söka stöd i första hand från M i frågor där S tycker lika som M, och från V i frågor där S tycker lika som V. Förutsättningarnaa är inte så dåliga, som Kristersson har givit uttryck för. Tror jag. Men det beror förstås på vad S vill. Det vore emellertid dålig förhandlingstaktik av Kristersson att alltför villigt kroka arm med Magda.

    Det absolut viktigaste, som jag ser det, är en överenskommelse mellan S och M om fortsatt drift av kvarvarande kärnkraftverk och att ingenting görs, som hindrar en återstart av de senast avställda reaktorerna Ringhals 1 och 2. Det näst viktigaste är ett besl utom utökat mellanlager för använt radioaktivt avfall och alltså ett bestämt nej till slutförvar i närtid. Denna fråga borde den nya miljöministern Annicka Stranndhäll ha ägnat all sin tid åt att sätta sig in i, istället för att svara på frågor om sin privatekonomi .

    Man kan misstänka att Aftonbladet, som kallar sig ”oberoende socialdemokratisk” har startat drev mot Strandhäll för att blockera viktiga regeringsbeslut.Samma tidning startade drevet mot Håkan Juholt, vilket ledde till hans avgång som S-ordförande och statsministerkandidat. I stället fick vi sju förlorade år med splittraren Stefan Löfvén, som inte har uträttat något positivt alls, för han har ju inte ens sett problemen komma. Som partiordförande började han med att överge sin tidigare övertygelse – som fackförbundsordförande inom LO – om kärnkraften.

    För att behaga extremvänstern inom sitt eget parti och MP:

  3. Pingback: Regeringsbildning och bakläxa på blåprintad högerbudget. | En fjällbos funderingar

Lämna ett svar till Brorson Avbryt svar

E-postadressen publiceras inte med automatik.
Ägaren av bloggen kan dock se ditt IP-nummer samt den epost-adress du anger.