Det finns mycket att kommentera kring de nya ministrarna och allt som händer i politiken just nu, men jag tänkte begränsa mig till en specifik del – utnämningen av Ulf Kristersson som ny socialförsäkringsminister.

Kristersson kommer att vara en bra minister, och är oerhört kunnig och engagerad. Men jag kan också konstatera att utnämningen har en oerhört stark symbolisk innebörd för många av oss aktiva moderater.

Jag var med i "Slaget i Lycksele" år 1992, då Reinfeldt vann kampen mot Kristersson om ordförandeskapet i MUF. Bittra falangstrider pågick, och även nu nästan 20 år senare så kommer man ihåg vilka som var på respektive sida. Själv tillhörde jag då MUF Västernorrland, som var ett Reinfeldt-fäste. Västerbottensdistriktet tillhörde på den tiden Kristersson-falangen. Även om stridsdammet lade sig efter några år, så levde motsättningarna kvar och pyrde under ytan. Hade man tillhört Fredriks eller Ulfs sida? Så mycket tid och energi gick åt till interna konflikter, energi som man borde ha ägnat åt annat.

När Reinfeldt så utnämner Kristersson till minister i regeringen har det en oerhört stark symbolisk betydelse för många av oss som var med. Det är det slutgiltiga beviset på att man har vänt blad och gått vidare. Partiet är enat. Precis som det ska vara.

Jag brukar numera, när jag är inbjuden att tala för den nya generationen MUF:are, ta upp denna historia som en synnerligen sedelärande historia. Lär av de misstag som andra gjort, så slipper man uppleva det själv. Hitta kompromisser hellre än att strida in absurdum. Man spelar ju i samma lag. Bästa sättet att förstöra en organiationen är nämligen att ägna sig åt falangbråk. Utöver de kortsiktiga fördelar man möjligen kan nå, så får man leva länge med konsekvenserna.

Så från en som på den tiden det begav sig var "reinfeldtare" kan jag bara konstatera att det värmer i hjärtat när Ulf Kristersson tar plats som minister i regeringen. Det gamla såret har växt igen.

Enighet ger styrka.