Alejandros svarta änka
Nu är sommaren här och det innebär att La cuisine d’Alejandro är tillbaka 😉. En gång i veckan har jag tänkt blogga om mat och lägga upp ett recept på ngn av mina delikatesser. Eller ja.. försöka i alla fall. Blir det bra väder, så kanske jag hellre far ut på stranden och badar. Men förhoppningsvis lyckas jag med det här en gång i veckan.
Ni som följer mg på bloggen kanske minns mina Patacones à la kommunalare, som jag skrev om för två och ett halvt år sen. Veckans recept bygger vidare på den. Eller nej förresten, den utgör snarare en mer spännande variant. När jag handlar matbananer på stan för att göra patacones, brukar jag ta ett par fler än vad jag faktiskt behöver. Sen låter jag dem bara va’, tills frun efter flera veckor påpekar att de har ruttnat och börjar ställa frågor om när jag har tänkt slänga dem i soporna. ALDRIG!!! – ska man svara om man får en sådan fråga. De behövs för att laga en av de läckraste delikatesser mänskligheten någonsin skådat. Jag brukar kalla den för: Svarta änkan.
Svarta änkan (eller plátano maduro frito, som den tråkigt nog egentligen heter) skulle kunna sägas utgöra den vegetariska motsvarigheten till surströmming. Skillnaden är att istället för fisk, så är det matbananer. Istället för surt så är det sött. Och istället för ruttet, så är det gammalt. Ni som funderar på att sluta läsa, kan därför chilla. Till skillnad från surströmming, så stinker inte svarta änkan. Den doftar friterad banan, och den smakar gott. Men för att laga den måste man alltså vänta tills matbananerna blivit gamla och skrynkliga, och skalet blivit svart. Då är de mogna nog för att friteras.
Låt mig förtydliga. Det räcker inte med att skalet blivit svart. Visst går det att fritera dem då och det blir inte dåligt. Men det blir inte lika gott. Den som köpt matbananer förut, vet att de är gröna och hårda. Man ska alltså vänta på att de blir svarta, mjuka och skrynkliga. Det tar ju några veckor, så man måste ha tålamod. När de uppnått rätt mognadsfas, går dock resten väldigt fort:
Först ska man skala av dem. Släng sedan skalet i soporna. Sedan skivar du bananerna. Eller ja, man kan skära dem i avlånga bitar också (smaken sitter inte i formen). Sedan hälar man olja i en stekpanna. Och då ska man inte snåla med oljan. Man ska komma ihåg att det här inte är svensk matlagning, utan det är en del av fritangatraditionen. Fritanga är ett samlingsnamn på många olika latinamerikanska rätter med den gemensamma nämnaren att de friteras. Mkt onyttigt, men väldigt gott. Det här är alltså inget man ska käka på daglig basis. Men unnar man sig detta bara ngn gång i halvåret, så behöver det inte stå i motsättning till regionens mål om att Västerbotten ska ha världens bästa och mest jämlika hälsa (se regionplanen s. 7). Använd bara en hälsosam typ av olja. Jag brukar t ex ta rapsolja.
Nu tappade jag bort mig. Vars var vi nu? Ja, just ja! Snåla inte med olja. Bananskivorna (eller -bitarna) behöver inte drunkna i olja, men oljan ska täcka i alla fall upp till hälften. Sen värmer du upp oljan och slänger bananerna i stekpannan när oljan är hett. Det går skitfort för dem att få färg. Så vänta inte länge innan du vänder bitarna, så att de friteras på båda sidorna.
Det kan se bränt ut fast det inte är det. Men väntar man för länge innan man vänder bitarna/skivorna, så kan de brännas. De ska se ut som på bilden. Så nu när ni vet hur man lagar Alejandros svarta änka, så sätt gärna igång och skriv sedan till mig vad ni tyckte. Den brukar ätas som tillbehör till huvudrätter, men jag tycker inte passar till svenska huvudrätter, så jag käkar det som delikatess framför tv:n hemma.
Senaste kommentarerna