Hur har hbtq-diplomeringen fungerat i Region Västerbotten?

Imorgon har vi årets första möte med beredningen för folkhälsa och demokrati i umeåregionen och till det sammanträdet har jag bjudit Folkhälsoenheten, som ska redogöra för en utvärdering som gjordes nyligen av hbtq-diplomeringen inom Region Västerbottens verksamheter.

Fram till dagens datum är det ett 50-tal verksamheter och över 1000 anställda som har diplomerat sig. Jag själv var med och beslutade förra mandatperioden när jag var ordf i Patientnämnden att denna skulle genomgå diplomeringen. Så för mig är det väldigt viktigt att ta del av den här uppföljningen och se hur det har fungerat.

Trots att det finns en del förbättringsområden, så tecknas en positiv bild, som visar att diplomering inneburit förbättringar. Det står i stark kontrast till den bild som Sverigedemokraterna ofta ger uttryck för, där de anser att hbtq-diplomeringen är ngn slags självbekräftande snällhetsadministration, som deras gruppledare i Regionen Petter Nilsson uttryckt sig på sin blogg. Sverigedemokraterna skulle nog må bra av att då och då anstränga sig för att läsa på de granskningar och den kunskap som finns tillgänglig, snarare än att driva en politik som utgår från subjektivt tyckande.

Regionen har även en lagstadgad skyldighet att verka för att utjämna ojämlikhet i hälsa som följer av regeringsformen och hälso- och sjukvårdslagens portalparagraf.

Forskning visar klart och tydligt att hbtq-personer har större risk än övriga i befolkning att drabbas av ohälsa. Hälso- och sjukvården är, när den fungerar bra, en viktig institution som främjar jämlik hälsa. Men de normer kring sexualitet och kön som präglar samhället gör sig även gällande inom hälso- och sjukvården, vilket gör att tillgången till hälso- och sjukvård blir mer begränsad för hbtq-personer. Mellan 40-62% av transpersoner har t ex skjutit upp eller undvikit att söka vård pga rädsla för att bli dåligt behandlade. Regionens verksamheter måste fungera inkluderande.

Tre saker tas upp som särskilt relevanta i en av studierna som var en del av uppföljningen: bemötandet, klinisk/medicinsk kunskap, och kunskap om hbtq-personers livsvillkor är tre faktorer som samspelar för att patienten ska uppleva ett lyckat möte med vården. Att få ett bemötande som inte utgår från normativa antaganden utgör en viktig förutsättning för att resten ska fungera, samtidigt som förståelse för vad en hbtq-person måste kämpa med är ofta viktigt för att kunna ge ett gott bemötande. Utvärderingen visade ändå på skillnader mellan verksamheter som hade genomgått diplomeringen i förhållande till dem som inte gjort det än.

Sen kan man alltid ställa sig frågan, liksom med allt Regionen gör, om nyttan och resultat står i förhållande till vad det kostar. Men är man så kritisk som Sverigedemokraterna är, som i sina budgetförslag stryker bort diplomeringen, bör man kunna tala om hur man ska jobba med frågan istället. Att kalla den för ”självbekräftande snällhetsadministration” för att man inte orkar sätta sig in i frågan visar bara på lättja, populism och okunskap.

Själv ser jag en brist i diplomeringen och det är att hittills så är den inte jämlikt fördelat över hela länet utan det finns en stark överrepresentation av enheter med säte i Umeå. Vår region är till för alla, och då måste vi garantera en likvärdig kvalité och utbud över hela länet.