Moderaternas förhållningssätt till fakta lämnar en hel del att önska. Valfilmen som moderaterna i Umeå släppte för 2 månader sen, där Umeå framställs som en otrygg stad, kan inte ha gått obemärkt förbi för den som följer nyhetsrapporteringen i Umeå. Inte heller den massiva kritik som filmen fick för att den inte håller sig till fakta.

Efter detta hade man kunnat tro att Umeås moderater kanske skulle lärt sig att hädanefter vara mer försiktiga med att gå ut med uppenbart felaktiga budskap. Men ngn lärdom verkar de inte ha dragit. Bara ngn månad senare bjuder moderata studenter (MST Umeå) den moderate riksdagsledamoten Hanif Bali till att föreläsa på universitetet. Besöket recenseras i umeåmoderaternas nyhetssajt ”Nyheter i Västerbotten” under den märkliga rubriken ”Hanif Bali (M): Anledningen till att invandrare inte får jobb är inte att Sverige är rasistiskt”.

För att plocka populistiska poäng verkar moderaterna uppfinna sina egna fiender som de gärna polemiserar mot. Självklart är inte Sverige ett rasistiskt land. Men i den seriösa debatten om arbetslöshetspolitik är det knappast ngn som påstår detta. Däremot kan man konstatera förekomsten av det som inom samhällsvetenskaplig forskning kallas för strukturell rasism, som ngt förenklat kan beskrivas som oskrivna normer inom olika samhällsområden (såsom arbetsmarknaden, rättsväsendet, bostadsmarknaden mm) som gör att folk som avviker från det som uppfattas som svenskt i praktiken inte har samma möjligheter som alla andra. Bl a tar sig detta uttryck i att människor med utomnordisk bakgrund bemöts av förmodar på arbetsmarknaden, som gör att de har svårare att få jobb (eller får en sämre löneutveckling) än vad de skulle haft om de uppfattats som svenskar. Och trots att detta inte är detsamma som att hävda att Sverige skulle vara ett rasistiskt land, är det precis existensen av dessa diskriminerande strukturer som Hanif Bali förnekar när han då går ut med budskapet om att ”anledningen till att invandrare inte får jobb inte är att Sverige är rasistiskt”.

Det är klart att många arbetslösa invandrare saknar relevant utbildning, behöver validera sin utbildning eller – beroende på hur länge vederbörande bott i Sverige – saknar tillräckliga språkkunskaper, och detta förklarar en del av invandrarnas överrepresentation i arbetslöshetsstatistiken. Men det är sedan länge tillbaka väl vetenskapligt belagd att även efter att man korrigerar för den effekt som språk, ålder, utbildningsnivå, och alla andra variabler som påverkar arbetslöshet hålls konstanta, återstår en skillnad som inte går att förklara. En person med utomnordisk bakgrund som behärskar svenska har statistiskt sett sämre möjligheter på arbetsmarknaden än ngn som uppfattas som svensk och som har samma ålder, utbildningsnivå och arbetslivserfarenhet. Det gäller inte bara möjligheten att få jobb utan framför allt ett jobb som motsvarar de kvalifikationer man har och även vilken löneutveckling man får. Det betyder inte att diskriminering skulle vara den enda orsaken till skillnader i arbetslöshetsstatistik mellan olika grupper. Men det betyder att även om vi utjämnar skillnader i utbildningsnivå och rustar arbetslösa med kunskaper i svenska eller hjälper till med validering mm, så kommer inte det att räcka hela vägen, då det återstår att göra ngt åt den diskriminering som sker på arbetsmarknaden.

Med bara en handvändning viftar dock Hanif Bali all den arbetsmarknadsforskning som belyser strukturell diskriminering genom att hänvisa till siffror från PIAAC, som ”pekar på att det inte finns någon skillnad i sysselsättning om en utrikes född [sic!] har samma kunskapsnivå som en inrikes född [sic!]”. Samhällsvetenskaperna är ingen exakt vetenskap som matematik, där man alltid får samma resultat. Olika studier kan ge olika resultat beroende på vilken metod, mätperiod eller teoretiska utgångspunkter som tillämpas. Vill man låta trovärdig genom att hänvisa till forskning, går det oftast att hitta NÅGON undersökning som stödjer det man påstår.. men det betyder inte att all annan forskning på området håller med. Och tittar man på den bild som den samlade forskningen på området visar, så finns det faktiskt inte stöd för Hanif Balis uppfattning.

På uppdrag av regeringen gjorde Vetenskapsrådet en kartläggning av all den forskning som bedrivits i Sverige gällande rasism på arbetsmarknaden. Forskningsöversikten visar att ”det finns kunskapsluckor […] Tydligt var bland annat att det finns mycket lite forskning om islamofobi och afrofobi i kombination med arbetsmarknad” (s. 32). Men kartläggningen av det aktuella kunskapsläget i Sverige ger vid handen att diskriminering sker ”av personer som utifrån utseende och/eller namn antas ha ursprung i länder utanför Europa, främst Afrika och Mellanöstern” vid framför allt rekrytering (s. 6). Den samlade bilden som ges är att ”personer som baserat på namn och/eller utseende uppfattas vara födda i länder i Afrika och Mellanöstern missgynnas relativt individer som uppfattas ha svenskklingande namn och ”svenskt” utseende vad gäller sysselsättningsgrad, avkastning på högre utbildning samt löneläge” (s 28).

Frågan är om de data som finns i PIAAC är tillräckliga för att kunna dra de slutsatser Hanif Bali gör. Vissa menar att så inte är fallet. Hur det är med den saken, kvarstår likväl det hårda faktum att bilden av den svenska arbetsmarknaden som meritokratisk och icke-diskriminerande med avseende på etnicitet får inget stöd i den samlade forskningen. Att då komma och hävda motsatsen är att bortse från fakta. Sättet varpå budskapet förmedlas är dessutom populistiskt. Att konstatera att arbetsmarknaden i Sverige präglas av diskriminerande strukturer är inte på ngt sätt att påstå att Sverige skulle vara ett rasistiskt land. Att då vilja förneka förekomsten av diskriminering genom att uttala det som är självklart, nämligen att Sverige inte är rasistiskt, adresserar därför inte kärnan i problematiken. Istället syftar det till att framställa den andra sidan i den här samhällsdebatten som en oresonlig part som anklagar Sverige för att vara rasistiskt. Moderaterna försöker plocka billiga politiska poäng genom att polemisera med en meningsmotståndare som bara finns i deras fantasi. Det ligger säkert i linje med deras populistiska valstrategi, men det visar på ett väldigt ansträngt förhållningssätt till fakta. vad blir deras nästa steg? Att gå ut med budskapet att löneskillnader mellan könen inte beror på diskriminering?