Har på min blogg fått en del, som jag ser det ,märkliga kommentarer angående Volvo Lastvagnars positiva besked om monteringen i Umeå. Märkliga så tillvida att det speglar ett informationsproblem och en förmåga att se till helheten samt att förstå spelets regler. Det i sin tur tar sig uttryck i tvärsäkra påståenden om vem som ska ta åt sig äran för det positiva beslutet.

Låt oss börja med att konstatera, som jag gjorde igår, att många goda krafter tillsammans har medverkat till detta. Den klart största faktorn är ju fabrikens förmåga att på lång och kort sikt leverera hög kvalitet, snabbt och effektivt och det till en kostnad som är acceptabel i relation till helheten. Fabriken är med andra ord en tillgång för koncernen Volvo.

Företagsledningen i Umeå tillsammans med de anställda är med andra ord huvudorsaken till framgången.

Samhället och det politiska ansvaret sträcker sig till att underlätta infrastrukturen. Det gäller t ex vägar, järnvägar, flyg, utbildningar och inte minst underlättande av olika tillstånd för bedrivande av verksamheten.

Alliansregeringen såg till att vägpaketet nu kan byggas i Umeå efter idogt bromsande av den förra s-regeringen (läs in mp som den största bromsklossen). Detta är viktigt för fabriken i Umeå som transporterar många hytter till järnvägen.

Botniabanan kommer att förkorta ledtiderna avsevärt ned till Göteborg och Europa. Även risken för förseningar kommer att minska väsentligt.

Transportstödet räddades kvar att finnas för Volvo efter ett rejält ingripande från Alliansregeringen. Tidigare s-regeringen höll på att schabbla bort den delen helt och hållet. Nu finns 15 miljoner till Volvo Lastvagnar och det var nära att hamna på noll p g a s-regeringens hantering.

Dock, politik handlar mycket om att prata med varandra utan de svarta rubrikerna på tidningssidorna. Inte kommer man fram till kloka resultat i ens egen familj genom att skrika sina ståndpunkter åt varandra.

De som inser detta förstår också att samtal har skett på långt fler plan för att nå fram än vad som syns i den offentliga debatten. Den som gjort mest är inte alltid den som skriker högst.