Det är bara att inse att vi inte räckte till denna kväll. Den tyska effektiviteten segrade över den svenska känslofotbollen. Vi gratulerar Tyskland och hyllar Sverige för en härlig insats. Fotboll går ut på att göra mål. Så enkelt  är det men samtidigt så oerhört komplicerat svårt. Som att leva livet ungefär.

När Sverige nu börjar få ordning på nerverna är det dags att visa vart skåpet ska stå. Fastän Tyskland styrs av det största Kristdemokratiska partiet i Europa hjälper det inte denna gång. Sverige vinner!

I och med att EU nu bestämt att de går in med ca 50 miljoner i syfte att hitta en långsiktig permanent lösning för Kvarkentrafiken måste alla parter nu lösningsinrikta sig. Det gäller inte minst ansvaret som Umeå kommun har i frågan.

Jag har aldrig varit orolig över att vi skulle nå till denna position i och med att den svenska regeringen sa ja till EU-ansökan. Det är nu det verkliga jobbet börjar. Det är nu som alla kort ska synas och alla för och nackdelar läggas fram på bordet. Ska en ny miljövänlig färja kunna byggas måste inte bara bättre flöde av människor mellan Sverige och Finland till utan även ökade transporter av allehanda slag.

Ni som minns så hoppade Bertil Hammarstedt av projektet i och med att den svenska regeringen, som de sagt hela tiden, inte i nuläget skulle gå in med pengar. Han trodde helt plötsligt inte på projektet och klev av. Ingen kan självklart tvinga någon att stanna kvar i ett projekt eller arbete om denne inte vill. Tyvärr var Hammarstedts avhopp i praktiken det största hotet mot att få igenom första delen av projektet. Att som ledare plötsligt kliva av i slutet av finalen på ansökan skickade märkliga signaler till EU. De signalerna uppvägdes (som tur var) dock av alla de som trodde och tror på Kvarkentrafikens framtid.

Min fundering är nu, Bertil Hammarstedt, om du kommer tillbaka till arbetet med Kvarkentrafiken? Du kan dessa frågor, du har ett enormt nätverk och du vet hur en slipsten kan dras. Lämna den frustration du kände när du hoppade av bakom dig och kom med på båten igen. Nu ska vi alla kämpa för att även nästa steg i projektet blir en verklighet. I det arbetet är jag övertygad om att du fortsatt kan bidra.

Igår höll Jonas Sjöstedt (V) tal i Almedalen. Att han är emot andra aktörer än det offentliga inom välfärdens område är ju ingen nyhet. Vad han dock lanserade som en nyhet var att det skulle krävas antingen kvalificerad majoritet eller mellanliggande val innan en försäljning av offentligt ägda byggnader eller företag skulle vara möjligt. Han menade att det som ägs gemensamt ska inte kunna säljas hur som helst.

Två effekter med ett sådant förslag.

1. SAS eller andra bolag som en stat eller kommun inte vill eller bör äga kan ta upp till åtta år att sälja. En fastighet som en kommun vill sälja för att satsa pengarna på annat än ägande av egendom, skulle inte heller vara möjligt av en styrande majoritet. Många affärer som Umeå kommun genomfört i syfte att kunna satsa på ny kommunal infrastruktur skulle inte bli av, försvåras eller försenas. Inte till gagn för kommunmedborgarna precis.

2. Han glömde sätta samma krokben på investeringar. Ska inte samma princip gälla för investeringar som för försäljningar? Vi behöver bygga nytt badhus. Kan bara genomföras med kvalificerad majoritet eller med val emellan. Det kan ju inte vara mer demokratiskt att det offentliga köper hus eller bolag än att sälja desamma. Med vänsterns retorik är det ju förståeligt att det är demokratiskt att köpa men odemokratiskt att sälja. Men logiskt och principiellt är det inte.

Jonas Sjöstedt och vänsterpartiet lägger här fram ett odemokratiskt förslag. Antingen löper man linan ut och föreslår samma restriktioner för offentliga investeringar och köp eller så tar man tillbaka idén om säljstopp.

Är det inte dags att vi fokuserar mer på förlusterna i välfärden än på vinsterna?

Vissa lägger all sin kraft på att motverka vinster i välfärden när all kraft och energi borde fokuseras till att motverka förluster i välfärden. Hur tänkte du nu?

Ta vilken kommun du vill, den verksamhet som inte klarar budget och levererar underskott blir knappast rosad av sin omvärld. Alla är oftast upprörda och alla beklagar. Sparprogram och åtgärdslistor levereras på löpande band. Politiken är i upplösningstillstånd.

Trots att verksamheten bevisligen använder sig av mer resurser än som avsatts leverera dessa förlustverksamheter sämre kvalitet. Hur kan detta komma sig?

Förklaringen är tämligen enkel. Där man har koll på kvaliteten har man också koll på kostnaderna. Där man har koll på kostnaderna har man också koll på kvaliteten.

De återkommande mätningarna som SKL, Sveriges kommuner och landsting, gör inom skolans område varje år bekräftar detta. Bra skolresultat levererar de skolor som har ordning på sin ekonomi. De skolor som gör av med mer pengar än man har leverar generellt sämre resultat. Trots att man använder mer pengar i sin verksamhet.

Vi ska ha regelverk som tydliggör spelreglerna för de aktörer som vill medverka till en utveckling av välfärden, vilket är självklart. Men att fokus i den politiska debatten hamnar på att förbjuda vinster i välfärden är ett direkt hot mot utveckling och förbättring av vår välfärd.

Nej, dags att istället vända på perspektivet, förbjud förluster i välfärden.

I Almedalen igår lanserade Kristdemokraterna ett förslag för att kunna minska antalet barn i barngrupperna inom förskolan. Speciellt i grupperna med de lägsta åldrarna.

Förslaget går ut på att alla nivåer bidrar. Maxtaxan höjs med 100:-. De med hushållsinkomster på över 45 000:- i månaden får bidra i detta fall. Kommunerna bidrar med lika mycket per barn. Kan kommunen konkret visa att man minskar barngruppernas storlek bidrar staten med dubbelt upp.

Det skulle öka resusrerna till förskolan i vårt land med 1 400 miljoner kronor.

Fördelningspolitiskt klockrent och ändamålet klockrent. 1+1+2=Minskat antal barn i grupperna.