Precis som rubriken antyder så är detta en av de frågor som skapar mest huvudbry hos mig för närvarande

Jag vill med bestämdhet hävda att den Socialdemokratiska politiken så som den brukade föras dog tillsammans med Olof Palme och Anna Lindh.

Efter deras död förändrades den Socialdemokratiska politiken. Speciellt efter Palmes död så tror jag att många med mig saknat både styrkan och stabiliteten i den Socialdemokratiska politiken.

Socialdemokraterna under Olof Palme tvekade aldrig om att föra en ideologisk debatt snarare än en debatt fixerad runt detaljer i mindre frågor.

Palme kan kort beskrivas som debatten och retorikens mästare. Dessutom tvekade han aldrig om att tala om den socialdemokratiska ideologins betydelse för att bygga en stark nation, en nation med välfärd och ekonomisk utveckling i centrum.

Om Sverige ska kunna komma tillbaka till vad det en gång var i en internationell jämförelse behövs ett starkt Socialdemokratiskt parti precis som under Palmes glansdagar.

Det är därför hög tid att man dammar av och återinför det som traditionellt är Socialdemokratisk politik. Det är ett måste, nu mer än någonsin, om vi ska lyckas vända skutan Sverige i rätt riktning och återställa ordning och reda och tilltro till våra välfärds system.

Jag saknar även det faktum att Socialdemokraterna och Olof Palme under hans tid som partiledare var ett och samma, och att om journalister hade frågor om vart Socialdemokraterna stod i en viss fråga, ja då ställde man givetvis den frågan till Palme, ingen annan.

Vad Socialdemokraterna behöver är en stark ledare, en ledare som vågar peka med hela handen, ge order till sina partikamrater och axla det ansvar det innebär att vara Socialdemokratins yttersta företrädare. Det är sådana karismatiska och starka ledare som får folket med sig.

Om författaren likt Palme, utan större yttre förändringar i livet annat än den insikt och visdom som medföljer åldrande, gjort resan från högerkanten, till att faktiskt inse att han i själva verket är Socialdemokrat vad gäller värderingar och vad som är viktigt i Svensk politik, ja då borde nog alla kunna göra så.

Ställ er själva frågan hur någon som Olof Palme, född och uppvuxen i ett konservativt överklass hem på Östermalm, skolad i USA, och ämnad för topp positioner i företagsvärlden valde rakt motsatt politisk riktning än resten av sin familj? 

Utan att själv personligen ha haft chansen att fråga honom om anledningen tror jag mig ändock veta svaret.

Jag tror att Olof Palme, precis författaren, insett att om vi vill leva i ett land som är stabilt och säkert, ja då måste vi se till att alla människor i vårt land har den trygghet som är viktigt för att kunna slappna av och bidra till landets utveckling, 

Det är såvitt vad jag kunnat finna bara genom traditionella Socialdemokratiska värderingar som vi kan se till att alla invånare solidariskt får tillgång till denna trygghet, och alla de viktiga beståndsdelar som bygger tryggheten.

Det finns inga genvägar runt det faktum att de ingredienser som behövs för att för att bygga ett starkt, progressivt och välmående Sverige stavas välfärd.

En välfärd värd namnet. En välfärd där alla i vårt land utan att ta hänsyn till inkomst och klasstillhörighet får tillgång till, av samhället ägd och driven, skola, vård och omsorg på lika villkor.

Att alla människor kan känna tryggheten, att oavsett i vilken riktning livet för dem när det gäller eventuell sjukdom eller arbetslöshet, så finns där fullt ut fungerande sociala trygghetssystem. System där sjuk och arbetslöshetsförsäkrings systemen har ersättningar och villkor värdiga namnet. Ersättningar som möjliggör ett värdigt liv även om man har oturen att drabbas av sjukdom eller arbetslöshet.

Vi måste dessutom ha en politisk ledning som vågar att ända avregleringarnas tidevarv och ånyo återreglera en hel rad av de verksamheter som tidigare avreglerats, för att precis som historiskt driva dem i statlig och kommunal regi.

Det finns ingen politisk företrädare från något parti som fram till dags dato kunnat ge författaren en rimlig förklaring och/eller motivation till hur de räknar när de säger att det blir billigare för skattebetalarna att avreglera och konkurrens utsätta verksamheter jämfört med att driva dem i kommunal och statlig regi.

Förvisso kan man ha rätt i att t.ex sophämtningen inte blivit dyrare för kommunen i och med att en privat entreprenör numera driver verksamheten, speciellt inte om man tittar på saken med tunnelseende.

Vad man helt förbiser eller glömmer att räkna in i ekvationen för sådana avregleringar är det faktum att en grupp människor som de flesta kommunerna tidigare, till viss del, hade anställda i denna typ av verksamhet helt och hållet lämnats utanför ekvationen. Människor som av en eller annan anledning inte kunde hitta jobb och försörjning i den privata sfären och som numera i och med avregleringen blivit arbetslösa och i många fall uppbär socialbidrag.

Räknas även detta in i ekvationen är det lätt att inse att kommunen nu fått nästan fördubblade kostnader för att utföra samma service som tidigare. Och till min stora förvåning finns det ingen inom det Socialdemokratiska partiet som öppet vågar tala om saken, belysa detta faktum och driva frågan för att försöka sätta stopp för vansinnet.

Jag säger det igen, vad Sverige behöver för att komma på rätt köl och fortsätta sin framgångsrika färd är ett traditionellt Socialdemokratiskt parti. Ett Socialdemokratiskt parti med en stark karismatisk ledare som inte duckar för att prata ideologi och föra Socialdemokratisk politik. 

I väntan på att detta ska inträffa är det trots allt ändå bäst att lägga sin röst i valet på Socialdemokraterna eller något av de andra röd/gröna partierna. Med rätt partier i regeringsställning kan vi sedan lösa ledarfrågan och styra upp politiken.