Då inget händer i frågan om den av mig sedan länge efterlysta ideologiska debatten har jag inget annat val än att fortsätta sjunga på samla gamla sång, en sång som jag som bekant sjungit under en längre tid.

Vart är den ideologiska debatten inom Svensk politik?

I min värld skapas politik utifrån politisk övertygelse, och politisk övertygelse kan bara byggas utifrån ideologisk övertygelse. Ideologi är således själva grunden för hur man tycker, tänker och röstar i en politisk fråga.

Författaren som är född i början av 1960-talet, växte upp i ett samhälle där det politiska klimatet framför allt handlade om att föra en debatt utifrån ideologisk övertygelse. Således kom debatterna mer att handla om de stora övergripande principerna för samhällets långsiktiga utveckling snarare än kortsiktiga lösningar av ett uppkommet problem.

Ideologin sattes alltid i första rummet när man tog ställning i en fråga. Utifrån ideologisk övertygelse röstade man sedan på den lösning som bäst svarade mot denna ideologi.

Till skillnad mot i dag formade de politiska partierna och dess politiska företrädare sin politik utifrån ideologisk övertygelse. Utifrån denna övertygelse gjorde man sedan en långsiktig politisk plan och agenda.

Det fanns förvisso många sätt att med bibehållen ideologisk trovärdighet lösa uppkomna problem, men till skillnad mot dagens politik så kompromissade man aldrig med sin ideologiska övertygelse och således med sin plan när det kom till ställningstagande i olika frågor.

Ideologi handlar i grund och botten om hur man tycker att samhället ska styras och organiseras, om hur institutioner och andra saker ska vara organiserade, och hur samarbetet och samspelet människor emellan ska se ut i det dagliga livet. 

I dagens politiska värld verkar sådant ideologiska tänkande, och de debatter som är följden av ideologisk övertygelse helt saknas. I stället väljer dagens politiker att driva frågor mer separat utan att koppla dem till en ideologisk övergripande syn.

Kort sagt är ideologi och ideologisk övertygelse grundbulten för att upprätta en långsiktigt hållbar plan.

Dagens politiker tenderar i stället till att vara mer populistiska, och väljer med förkärlek att driva frågor som man med säkerhet vet kommer att ge medial uppmärksamhet.

Hur man röstar i en fråga, och vilka frågor man är drivande i handlar inte längre om ideologisk övertygelse, snarare om hur populär man blir, och hur många debatt program och talk shower man blir inbjuden till om man väljer den ena eller andra frågan.

Det är därför vi nu befinner oss i ett land med politisk oreda. Ett land där politik bara handlar om den egna personen och den egna framgången, snarare än om landets och befolkningens bästa.

Jag vill till och med påstå att många av dagens politiker varken bryr sig om eller drivs av någon specifik ideologisk övertygelse. Politiskt engagemang och politiskt ställningstagande handlar istället om vilket ställningstagande som gynnar den egna personen mest. Kortfattat kan man därför säga att dagens politiker har ett större mått av egoism än gårdagens.

Det är på grund av detta som Sverige idag saknar ideologiskt grundade politiska handlingsplaner. Just därför blir den förda politiken sällan och aldrig till någon välklingande helhet, snarare en samling toner, som om man sätter ihop dem aldrig bildar någon melodi. Det är till och med ofta så att dessa toner motverkar varandra snarare än förenas i ett harmoniskt samspel.

Det är därför hög tid att vi som väljare börjar kräva en redovisning om vart partierna och dess politiker står ideologiskt, och hur denna ideologi ser ut. Detta bör redovisas innan det stundande valet i september, ty som jag belyst tidigare, utan ideologi finns ingen politisk plan och ingen sammanhållen politisk agenda.

Utan ideologi och ideologisk övertygelse som grund för den förda politiken kommer politiken aldrig att bli någon samspelt helhet, bara en politik där enskilda ställningstaganden och lösningar påverkar en liten fråga i ett stort sammanhang.

Jag upprepar därför denna tes som slutord i detta inlägg! Utan en ideologi fattas fortfarande grundbulten för en långsiktig stabil politisk plan och agenda.