Med risk att låta som en gammal skiva som hakat upp sig känner jag ändock att jag måste upprepa det som jag sagt under en lång tid. Alliansens politik har ökat klyftan mellan fattiga och rika, något som nu bevisas ännu en gång, denna gång i en ny rapport från LO.

I en alldeles ny rapport visas med klar tydlighet att löneskillnaderna mellan arbetare och tjänstemän nu är tillbaka på de nivåer som gällde på 1930-talet. Skillnaderna uppgår till ofattbara 45%. Ökningen i löneskillnader mellan arbetare och tjänstemän drabbar dessutom kvinnor i högre utsträckning då kvinnor ofta finns inom de yrkesgrupper som klassificeras som arbetare.

Löneökningarna för både arbetare och tjänstemän har varit likartade under en lång rad år från 1930-talet och framåt, men framför allt under Alliansens år vid makten har situationen gått tillbaka i gamla hjulspår, och skillnaderna ökat markant mellan arbetare och tjänstemäns löneutveckling, något som gör att klasskillnaderna i samhället ökar i samma grad. 

Det är precis detta som jag varnat för och försökt väcka debatt runt i mina tidigare inlägg, men i det Sverige som Alliansen skapat ser kärleken och solidariteten helt ut ha ersatts av girighet och egoism.

Den ideologiska debatten saknas i princip helt i den politiska debatten. I den mån det finns någon politisk debatt handlar den snarare om pengar och snäva sakfrågor snarare än om ideologisk inriktning.  Själv har jag svårt att förstå varför då det ju är själva ideologin i ett politiskt parti som stakar ut vägen och riktningen för den politik som ska föras.

Jag tycker därför att det är dags att vi stannar upp, säkrar fortsatt färd med handbromsen och noggrant tänker igenom hur vi ska lösa problemet innan vi ånyo släpper den och åker vidare.

Det är bland annat det jag beskriver ovan, som tillsammans med Alliansens egocentrerade politik som med Arbetslinjen som verktyg, skapat utanförskap och osäkerhet bland Sveriges befolkning. Det är detta som är själva grogrunden till SD’s framgångar i valet.

Därför hävdar jag precis som i tidigare inlägg att vi framgent måste föra en politik som ser till alla medborgares bästa, inte bara utvalda gruppers bästa. Girigheten måste ersättas med Kärlek och Solidaritet. De sociala trygghetssystemen måste tillbaka till ett läge där de åtnjuter hela svenska folkets fulla förtroende.

Den ideologiska debatten, och en förklaring om hur partiernas ideologiska skillnader ser ut måste till för att ge svenska folket den plattform, och det beslutsunderlag, de behöver när de ska bestämma sig för hur de ska rösta. Jag påstår att det är just avsaknaden av ideologisk debatt som gjort att många svenskar känner sig vilsna i politiken, och att SD’s framgång i detta val är en direkt effekt av densamma.

Utöver detta är det dessutom dags att för svenska folket på ett begripligt sätt få förklarat för sig varför det är så viktigt för nationen Sverige att ha en stark offentlig sektor: En offentlig sektor som alltid drivs av behov, inte av efterfrågan. Vi måste på ett begripligt sätt, med de ideologiska skillnaderna som verktyg, förklara för medborgarna varför det är viktigt att den offentliga sektorn är skattefinansierad i stället för vinstdriven.

När förklaringarna sedan är förankrade, vidtar arbetet med att återuppbygga den svenska modellen, en modell där staten och kapitalet går hand i hand till gagn för hela landets befolkning. Byggandet av en nation där kärleken i alla lägen kommer före girigheten, en nation där alla, oavsett klasstillhörighet klarar vardagen och ser framtiden an med ljus och tillförsikt.

Den bilden av Sverige vill jag vara delaktig i att bygga, och just därför har jag engagerat mig i det enda parti som genom handfasta historiska bevis visat att man är värdig uppgiften och kommer att klara den med glans. Partiet heter Socialdemokraterna, och jag hoppas att många med mig vill vara delaktiga så att vi tillsammans kan bygga det Sverige jag drömmer om.