Man blir fullkomligt mörkrädd när man inser hur 4-kantiga vi svenskar faktiskt är när det gäller synen på invandrare och deras inneboende kompetens.

Dessvärre verkar denna 4-kantighet bestå även när det gäller de som är både födda, uppväxta och skolade i Sverige. Om deras föräldrar invandrat från ett annat land klassas de per automatik annorlunda än svenska barn födda av svenska föräldrar.

Undertecknad frågar sig därför varför det är på detta sätt?

Allt sedan min återflytt till Sverige efter många år med bosättning och arbete utomlands har jag ställt mig denna fråga utan att riktigt kunna finna svaret.

För egen del är jag född i Sverige av svenska föräldrar, gift med en hustru som har sitt ursprung i Kamerun i Västra Afrika. Dessutom är våra 3 yngsta barnen är födda i Malaysia och kom till Sverige 2009 i en ålder av 8, 3, och 1 år gamla, alla med svenskt medborgarskap och svenska pass redan från födseln.

Min fråga är därför i vilket fack ska undertecknad, min hustru och mina barn klassificeras. Är vi svenskar eller invandrare?

I umgänget med mina barn och deras kompisar som alla är födda i Sverige, vissa av invandrade föräldrar, andra av svenska föräldrar kan i vilket fall inte jag se någon skillnad i barnens beteenden eller värderingar.

Alla är som jag ser det typiskt svenska barn som gillar samma saker och delar samma värderingar av vad som är bra och dåligt. Frågan jag ställer mig är varför vi som samhälle då klassificerar dem på olika sätt?

I min värld är denna klassificering något som är typiskt svenskt och europeiskt, och något som i förlängningen leder till att vi som nation inte tillvaratar den kompetens som faktiskt finns att finna i vårt land.

Låt oss en gång för alla slå fast att vi är människor av kött och blod. Blod som för övrigt är rött oavsett vilken etnicitet vi råkar ha. Dessutom kan vi inte påverka av vem eller vart vi ska bli födda. Något som i sin tur innebär att ingen har större eller mindre rätt till ett land eller territorium bara därför att de råkar vara födda där av vad som samhället anser vara rätt sorts föräldrar.

Personligen tror jag att det är vårt typiskt svenska 4-kantiga tänkande som är orsaken till att vi gillar att klassificera människor i olika fack. Detta parat med en osäkerhet av beteenden vi inte känner igen, och en inbygd blyghet som gör att vi inte vågar ta reda på varför människor invandrade från andra kulturer tycker, tänker och agerar som de gör innebär att vi förbiser och förlorar som nation.

Oavsett vad vi tror på när det gäller mänsklighetens uppkomst är det otvivelaktigt så att vi alla föds med olika färdigheter, och att helheten på samma sätt som människokroppen är avhängig av de olika delarnas samverkan med varandra.

Just därför ska vi se människor invandrade till Sverige som en tillgång snarare än som en belastning.

I stället för att vara nyfikna på varför de tycker och tänker som de gör klassificerar vi dem i nuläget som underliga och mystiska, och placerar in dem i fack utan att förstå och veta varför vi gör denna klassificering.

Ovan på detta bildar vi oss en tro och uppfattning om deras tyckande och tänkande som helt saknar verklighetsförankring och i förlängningen medför att Sverige som land går miste om en stor inneboende kompetens hos den grupp som vi klassificerar som invandrare.

Det är bara genom samverkan över etniska gränser, och med en politik som inkluderar alla som vi kan bygga en stark nation.

Jag vill i själva verket påstå att det är just vår exkludering som gör att många av dessa barn, födda av föräldrar invandrade till Sverige, som gör att några av dem söker svaret på sin exkludering i sina föräldrars religion.

Har de där sedan oturen att mötas av religiösa ledare med otvivelaktiga motiv kan det i förlängningen medföra att de luras att tro att svaret är att vi resten av världen hatar dem, och att lösningen för att nå upprättelse är att ansluta sig till IS eller andra extrema rörelser och slåss för sin religion.

Som jag ser det söker den allra flesta efter meningen med livet, detta alldeles speciellt i tonåren. En exkludering och en placering i ett speciellt fack kommer att ytterligare späda på detta sökande och kan om man har otur leda till oönskade konsekvenser,

Mitt liv i andra länder har lärt mig att man genom att ta reda på varför människor med en annan bakgrund tycker och tänker annorlunda än en själv i själva verket är en stor källa till kunskap.

Genom att lära sig varför de tycker och tänker som de gör, och genom att ta reda på vad i deras historiska dna som lett fram till detta tänkande kan man lära sig mycket. I processen kanske vi till och med kommer fram till att det är vi i Sverige som tycker fel. I vilket fall är detta en erfarenhet jag upplevt i mitt eget liv.

Hursomhelst är min ståndpunkt att vi alla kan lära av varandra, och att detta lärande kallas utveckling. Förståelse av varandras tyckande, tänkande och handlande behöver nödvändigtvis inte betyda att vi alla tycker samma sak. Dock tror jag att vi kan skapa en förståelse att vi alla är olika, men att alla människor har samma betydelse och värde.

Det är just genom att förena människor av olika kultur och bakgrund som vi i verkligt tal, och i verklig handling kan prata om kärlek, solidaritet och alla människors lika värde. Dessutom kommer ett samhällsklimat där detta praktiseras att präglas av progressivitet och framgång på alla områden.

Vår Socialdemokratiska politik är byggd på kärlek, solidaritet och alla människors lika värde. Dessutom bygger den på den demokratiska socialismens principer om flertalets makt över fåtalet. Om vi vill följa den demokratiska socialismens principer och målsättningar måste vi därför inse att vår politik måste vara inkluderande snarare än exkluderande på alla områden.

Inte minst i frågan om mångfald borde detta vara vår ledstjärna och grunden för alla politiska beslut!

Därför vill jag att vi som politiskt parti hyllar mångfalden och ser alla människor som en resurs. Detta oavsett om det gäller politik eller arbete likväl som social acceptans och socialt umgänge. Min tro och övertygelse är att vi Socialdemokrater redan gör detta, och att allt vi behöver göra är att få svenska folket att förstå varför vi gör det vi gör. 

Med allt detta sagt kan det dock aldrig vara så att vi använder oss av kvotering bara för att på pappret visa att vi är jämställda på alla områden. I min värld är politiska uppdrag något man förtjänar därför att man visar politiskt engagemang och politisk dådkraft.

Engagemang och dådkraft ska belönas på ett jämställt sätt oavsett etnicitet, kön, ålder eller religiös tillhörighet och sålunda tillhör politiken alla på lika villkor. Detta är vad vår Socialdemokratiska ideologi förespråkar och därför den princip vi måste tillämpa.

Politik är för alla på lika villkor och ska så alltid vara!

”Hemligheten till en framgångsrik morgondag ligger gömd i de beslut vi fattar idag”