Även blinda hönor hittar ett korn ibland! Själv har jag som ett resultat av intensiva studier om hur kommuner i olika länder driver kommunala serviceverksamheter haft turen att hitta ett ord som med ett ord symboliserar och sammanfattar många av mina tankar runt hur kommunalpolitik ska drivas. 

Ordet jag hittade stavas ÅTERKOMMUNALISERING.

I många av de städer som var först ut med att avreglera och privatisera offentlig service finns nu en stark trend i omvänd riktning. I London, Paris och Munchen återkommunaliserar man bland mycket annat sophämtning/renhållning samt fastighetsförvaltning, återvinning och gaturenhållning och gatuunderhåll.

Samma utveckling ses i många av Storbritanniens städer trots att den sittande regeringen i Storbritannien förespråkar en ytterligare privatisering av offentlig verksamhet. Även i Finland är trenden densamma och det börjar sprida sig likt en löpeld bland kommunerna i de Europeiska länderna att göra densamma.

Varför gör då dessa städer en Återkommunalisering?

Svaret eller svaren är bland annat följande:

• Enbart merkostnaderna för upphandling och övervakning av de privata entreprenörerna innebär en merkostnad för kommunerna på ca 10% för de verksamheter som är privatiserade.
• Man får en högre kvalitet till en lägre kostnad.
• Man återfår kontrollen av verksamheten.
• Det främsta argumentet för en återkommunalisering är enligt de 3 städer som jag nämt ovan att man får ”ett mer effektivt tillvaratagande av allmänintresset”.

Den rapport jag studerad är utförd av en organisation som heter ESPU (en samarbetsorganisation för fackorganisationer som organiserar offentligt anställda).

I rapporten påvisas hur Paris sparade 350 miljoner redan första året genom att ta tillbaka vattenförsörjningen från en privat entreprenör. Detta i sin tur ledde till att priserna kunde sänkas med 8% och ändock generera vinst för staden. Ytterligare 40 franska städer står därför i tur att göra densamma och följa Paris exempel när de kontrakt de ingått med privata entreprenörer löper ut.

Läsningen av denna rapport är i alla stycken angenäm och förstärker bara känslan och övertygelsen om att privatisering av offentliga verksamheter är fel väg att gå.

Förespråkarna för privatiseringar framför ofta och gärna att dessa förbilligar den offentliga verksamheten och innebär att landets kommuner får samma eller bättre service till ett lägre pris. Jag har hela tiden hävdat att detta är fel, och det faktum att stora städer som London och Paris nu går i omvänd riktning och återkommunaliserar visar bara att jag har helt rätt i mitt sätt att tänka och argumentera.

Ingen av dessa städer skulle återkommunalisera och ta tillbaka verksamheter i egen regi om det inte vore så att detta blev både billigare och effektivare.

Dessutom ska vi till de skäl som angivits ovan addera de kostnader som drabbar landets kommuner när vissa av de som tidigare var anställda för att utföra kommunal service numera blivit arbetslösa.

De som av olika anledningar inte passar in hos de privata entreprenörerna och nu i och med privatiseringarna bl arbetslösa medför stora extrakostnader för landets kommuner. När a-kasse ersättningen upphört är dessa individer utelämnade till att uppbära socialbidrag eller andra former av ersättningar som drabbar kommunen och den kommunala ekonomin.

Jag har hela tiden hävdat att privatisering av offentlig verksamhet leder till kraftigt ökade kostnader på sista raden i den kommunala resultaträkningen, därför känns det nu skönt att ha en nyligen utförd rapport som stödjer mitt uttalande.

Personligen tycker jag därför att vi i Umeå Kommun ska studera denna rapport ingående och överväga och inleda en återkommunalisering av de offentliga verksamheter vi privatiserat.

Jag anser även att vi har en hel del att lära av Skellefteå kommun som avstått från privatiseringar. Som ett resultat av god planering är Skellefteå en av landets rikaste kommuner. En stor anledning till detta är att offentlig service förblivit kommunal.

Sammanfattningsvis är därför min politiska ståndpunkt att vi ska följa Skellefteås exempel. I vårt fall innebär detta att vi så snart det är möjligt ska återkommunalisera alla de offentliga verksamheter vi redan privatiserat. Detta arbete ska påbörjas omedelbart och träda i kraft vid varje tillfälle när ett privatiserat kontrakt löper ut.

Dessutom ska vi snarast möjligt fatta ett beslut om att vidare privatisering av offentlig verksamhet ska upphöra med omedelbar verkan

Detta är som sagt min ståndpunkt och något jag aktivt kommer att driva i min politiska gärning med all den kraft jag kan uppbåda.

”Hemligheten till en framgångsrik morgondag ligger gömd i de beslut vi fattar idag”

Dagens inlägg är kort och koncist och behandlar en avart som växer och växer inom sportvärden. Och inte nog med att avarten växer, den träffar även oss skattebetalare i allt högre omfattning.

Det jag talat om är att SHL eller Svenska Hockey Ligan har ett krav på alla klubbar som ska delta i SHL om att deras arenor ska klara av att ta emot minst 5.000 åskådare varav minst 3.500 sittande. Dessutom vill man ställa krav på att klubbarna ska ha minst 4 miljoner i eget kapital för att kvala in i SHL.

SHL är på inget sätt ensamma om att ställa krav, samma tendens finns i de allra flesta specialförbund som ställer det ena eller andra kravet för att klubbar ska kvala in i högsta serien och/eller få arrangera tävlingar med SM status.

Detta måste stävjas NU!

Det är därför hög tid att vi politiker går in och säger ifrån och ser till att idrott förblir idrott utan ställande av ekonomiska och/eller andra krav.

I Sverige har vi en lång tradition av ideellt arbete inom idrotten. Dessutom har vi sedan länge en tradition där landets kommuner tillhandahåller de arenor på vilka idrotten utövar sina matcher och tävlingar.

För Umeå betyder sådana krav från specialförbund likt SHL att kommunen, om Björklöven skulle ha lyckan att kvalificera sig till SHL, direkt eller indirekt måste garantera att arenan uppfyller SHL’s krav. Bördan läggs därför indirekt på våra skattebetalare vilket är helt fel.

Sverige har genom sin idrottsliga kultur, byggd som en folkrörelse under många generationer en särställning som gör att inga specialförbund ska tillåtas bestämma hur en kommun ska agera om ett lag hemmahörande i kommunen lyckas kvalificeras sig till högsta serien.

Om ett lag sportsligt kvalificerar sig ska det vara upp till laget, och inte specialförbundet, att avgöra vilken arenastorlek som behövs.

Det syns på specialförbundens agerande att de i allra högsta grad är sprungna ur Alliansens skola där fokus sätts på inkomster och ekonomisk vinning.

Idrott är, och ska alltid i grund och botten alltid vara vara en lek vars syfte är att skapa utmaningar och tillfredställelse hos utövare och publik. Samtidigt ska idrott främja en god folkhälsa och en meningsfull sysselsättning för landets befolkning.

Specialförbunden ska ägna sig åt det rent sportsliga som består i att utforma regelverk mm. Jag kan dessutom hålla med om att regler måste finnas i form av kapitaltäckning. Dock ska sådana regler utformas individuellt och i alla lägen garantera att landets klubbar har den ekonomiska styrka som behövs för att garantera de avtal och åtaganden man ingått. 

Sålunda ska SHL och övriga specialförbund i stället för att ställa krav om minsta eget kapital istället se till att kontrollera och säkerställa att varje förening har de ekonomiska muskler som behövs för att fullgöra deras ingångna åtaganden vid varje tillfälle.

Låt därför oss politiker gemensamt göra slag i saken och ogiltigförklara SHL och övriga specialförbunds orimliga krav på sina utövande lag och idrottare. Regelverket vad gäller det rent sportsliga ska fortfarande kvarstå hos specialförbunden emedan bestämmanderätten över arenastorlek och övrig infrastruktur ska vara förbehållen de politiska beslutsfattarna.

”Hemligheten till en framgångsrik morgondag ligger gömd i den beslut vi fattar idag” 

Det är nu hög tid att vi mobiliserar och sluter leden i arbetarrörelsen medan tid är och innan vi på nytt har samma villkor och förutsättningar på arbetsmarknaden som de som rådde innan resningen i Ådalen.

Allt sedan 2000-talets början har vi sett att fackföreningarna och den svenska modellen rustas ner och avväpnats i rask takt. Allt i akt och mening att flytta makten från arbetarrörelsen till företagsägarna.

Vi har dessutom sedan mitten av 90-talet sett en kraftig ökning av migrationen av industrijobb från Sverige till låglöneländer. Denna migration har gjort många arbetslösa och endast och allena medfört att företagsägarna kunnat öka sina redan stora vinster ännu mera.

Alliansen har effektivt lyckats slå sönder fackföreningsrörelsen genom att se till att fackföreningsavgifterna och a-kasse avgifterna blivit högre, samtidigt som villkoren och möjligheterna för densamma att verka blivit försvagade. I mångt och mycket har Alliansen genom en rad reformer sett till att arbetsgivarsidan nått sitt ”DRÖMSCENARIO” nämligen att förhandla med varje arbetstagare individuellt snarare än som ett kollektiv.

Sverige har alltsedan sedan mitten av nittiotalet sett framväxten av ett kallare och mer egoistiskt samhällsklimat. 

För mig är det en gåta hur vi på ett par årtionden gått från att vara en nation präglad av solidaritet och kärlek, till en nation präglad av egoism och girighet.

Sannolikt är lösningen på gåtan att Alliansen gjort sin läxa väl och hittat de knappar man ska trycka på för att få människan att bejaka och sätta jaget och jagets bästa före kollektivets bästa. Dock tror jag att de allra flesta som tänker lite längre inser att det som är bra för jaget och dåligt för kollektivet bara är bra i det korta perspektivet.

Vill vi att saker och ting ska vara bra i det långa perspektivet behövs en stark fack och arbetarrörelse som alltid ser till hela kollektivets bästa. 

Kort kan man säga att Alliansen och arbetsgivarnas linje inneburit att kollektivavtalen har förlorat sin betydelse i och med att fackföreningsrörelsens verktygslåda har decimerats.

Bevisen är för detta är många av vilka jag listar några:

• Kraftig utflyttning av industrijobb från Sverige till låglöneländer.
• Minskad fack och a-kasse anslutning på grund av kraftigt höjda fack och a-kasse avgifter.
• Kraftig ökning av antalet behovsanställda.
• Kraftig ökning av inhyrd personal.
• Kraftig ökning av användandet av utländska underentreprenörer som saknar svenska kollektivavtal.
• Lägre arbetsgivaravgifter för unga vilket bara strävar till att öka företagens vinster.

Listan kan fortsätta i all oändlighet och i punkt efter punkt kan vi utläsa hur fackföreningsrörelsen gjorts tandlös samtidigt som arbetsgivarsidan försetts med nya sofistikerade och väl fungerande vapen.

Därför är det nu hög tid att vi sluter leden och inser att det är dags att vi återskapar arbetarrörelsen och folkrörelse Sverige innan det är för sent.

Vi måste se till att industrijobben migrerar tillbaka till Sverige och EU. Vi kan inte längre stillasittande sitta och se på hur industrijobben flyttas ut till låglöneländer och samtidigt kalla oss arbetarrörelse.:

Vi måste sätta hårt mot hårt och visa arbetsgivarsidan att makten över arbete, arbetsförhållande och arbetsvillkor måste lösas i samförstånd mellan fackföreningar och arbetsgivare, och att Sverige alltid måste ha en situation där flertalet alltid bestämmer över fåtalet.

Dessutom ska vi  Socialdemokrater använda vår regeringsställning till att se till att industrijobben flyttas hem till Sverige och EU. Detta gör vi bäste genom att bli ledande i EU när det gäller införandet av importskatter som gör varor tillverkade utanför EU men sålda i EU dyrare än varor som tillverkats inom unionen.

Lösningen är lika enkel som effektiv och jag är helt övertygad om att arbetarrörelsen i resten av EU med glädje kommer att ansluta till vår modell för att flytta hem jobben. Detta därför att alla utom möjligen företagens ägare tjänar på ett sådant scenarion.

Låt oss aldrig glömma det som vi bevisade i Ådalen nämligen att ett förenat kollektiv byggt av flertalet i alla lägen är överlägset det fåtal som utgörs av arbetsgivarsidan

Dessutom innebär en återflytt av industrijobben till Sverige och EU ENORMA vinster för MILJÖN!

En modell byggd på ömsesidig solidaritet och principen om alla människors lika värde ger en tillverkningsmodell för världens företag där allt produceras så nära den marknad som förbrukar varorna/produkterna som möjligt är.

Sålunda har världens företag tillverkande enheter på alla marknader där deras varor produkter säljs och marknadsförs.

De fördelar Sverige och världen vinner med en stark arbetarrörelse och en migration av industrijobben tillbaka till EU är bland mycket annat:

• Lokal tillverkning innebär tillskapande av arbetstillfällen på de marknader där produkterna säljs. Detta innebär i sin tur att fler länder får färre arbetslösa och större skatteintäkter.
• Företagen blir en resurs för de länder/regioner de har tillverkning och försäljning i, snarare än en utsugande profitör som för ländernas tillgångar till länder med låga skatter.
• Miljön blir en STOR vinnare i och med att långväga transporter minimeras till ett minimum. Dessutom ska samma miljö- och reningskrav ställas oavsett vart på jorden produkterna tillverkas.
• Global tillverkning ger en större bas för produktutveckling och anpassning till lokala krav och önskemål.
• Världens rikedomar blir mer jämt fördelade i och med att företagen betalar skatt i fler länder. Skatteintäkter som länderna sedan kan använda för att bygga välfärd med.

Om vi i Sverige och EU samtidigt som vi hjälper oss själva vill hjälpa världens utvecklingsländer med tillväxt och skapande av arbetstillfällen är återupprättandet av en stark arbetarrörelse den viktigaste grundförutsättningen.

Sverige och världen behöver en arbetarrörelse och en fackföreningsrörelse av klassisk svensk modell för att utvecklas och garantera att solidaritet visas och att frasen alla människors lika värde garanteras.

”Hemligheten till en framgångsrik morgondag ligger gömd i den beslut vi fattar idag”